Två återkommande självspelande debattpianon så här års är landshövdingens sommarträff och Almedalsveckan.
Båda lika förutsägbara och med samma argument oavsett hur många motargument och vederlägganden av påståenden som presenteras.
Båda evenemangen beskrivs som fester där gratismat och dito vin flödar fritt och där alla går omkring och klappar varandra på ryggen utan att det görs särskilt mycket nytta.
Som mångårig deltagare i båda aktiviteterna kliar man sig i huvudet och undrar om man helt enkelt varit nån annanstans.
För den där lyxen och överflödet har jag inte sett mycket av. Vare sig hos landshövdingen eller under Almedalsveckan.
Med ny landshövding finns förvisso chansen/risken att sommarträffen kommer att förändras men enligt inbjudan kommer det att bli ungefär som vanligt: Gotländsk mat, några föreläsningar kring aktuella ämnen.
Almedalsveckan går också att känna igen, precis som vanligt finns det alldeles för mycket man vill göra och för lite tid att hinna.
Kritikerna som menar att det bara handlar om maktens frosserier och ryggkliande kommer aldrig att övertygas om att de har fel. Mer intressant är att diskutera den relevanta kritik som faktiskt finns och som är mer nyanserad.
Det som numera bara är landshövdingens sommarträff, efter att regionen dragit sig ur av populistiska skäl, skulle behöva vitaliseras en hel del gällande vilka som deltar.
Lantbruket och idrotten har generellt varit dåligt representerade, trots sin betydelse för öns utveckling. Och ungdomarna ska vi inte tala om.
I år har listan minskat drastiskt och det är väl ingen högoddsare att den nya landshövdingen, Anders Flanking, tänker sätta sin egen prägel på sammankomsten efter sitt första år som mer ses som ett sätt att presentera sig och möta det offentliga Gotland.
Almedalsveckan har en större kontext. Här är det inte bara en lokal debatt utan en nationell, till och med med internationella inslag.
Medan omvärlden studerar veckan med fascination och på flera orter startat egna versioner av mötesplatser för politik, samhälle och allmänhet, ligger en ständigt vaken kritikerskara beredd att ta varje tillfälle i akt att döma ut hela konceptet.
Ett tag kom den vassaste kritiken från personer som av princip aldrig besökt veckan.
En annan grupp kritiker har sedan Carl Bildts dagar aviserat att Almedalsveckan vuxit sig för stor och att nu kommer det bara att gå nerför.
Samtidigt som antalet besökare och evenemang ökat år från år. Tills i år. Då minskar antalet för första gången på många år. Så klart är detta en nyhet.
Men när medier rapporterar om detta träder en annan lika aktiv grupp fram. Den som menar att allt som rapporteras om veckan som inte är filtrerat genom pr-maskineriet, är illvilligt och borde inte publiceras för att det skapar ”negativa rubriker”.
Allt detta visar att Almedalsveckan är något som engagerar och att många värnar om dess framtid.
Men den vinner inte på att vare sig enögt hissas eller dissas. Att sakligt rapportera om att resandet hit och antalet evenemang minskar är lika självklart som att det bli rubriker när antalet än en gång slår rekord.
Det tog mig en halvtimme att gå igenom bara de två första dagarna och det resulterade i 28 seminarier jag skulle vilja gå på. Så frågan är om det ens är att betrakta som negativt att antalet evenemang minskar.