FN-organisationen SDSN släpper varje år sin ”World Happiness Report”. Rapporten för 2019 placerar Sverige på sjunde plats, två platser bättre än förra året men alla våra nordiska grannländer är lyckligare än vi.
Vad skapar då lycka i ett land?
Tillgång till sociala skyddsnät och personlig frihet är gemensamma nämnare, det som mäts rent konkret är bland annat förväntad livslängd, socialt stöd, generositet, frihet och förekomst av korruption.
Skulle man göra mätningen utifrån samhällsdebatten de senaste åren skulle Sverige troligen hamna ganska mycket längre ner på listan.
Det började inför valet 2014 då Socialdemokraterna med benäget bistånd av LO matade ut budskapet att Sverige hade gått sönder och illustrerade med borgerliga politiker som gick runt på en kyrkogård och anklagade de begravda för att de inte jobbade.
Det valet att bedriva valrörelse öppnade för ett nytt debattklimat i Sverige. I dag är det andra krafter som jobbar hårt på svartmålningen av Sverige för att göra plats för sina politiska lösningar, eller förlåt sin politiska lösning: stäng gränsen.
Lycka är ett vitt begrepp. Kortsiktig lycka är en sak, det som vi minns som våra lyckligaste stunder med några års perspektiv oftast ett annat.
Grundläggande för att uppleva lycka är frihet. Att själv kunna bestämma över sitt liv. Var man ska bo, vad man ska jobba med. Att få tycka vad man vill och ha rätten att yttra denna åsikt.
Även om vi har alla förutsättningar för att vara lyckliga finns det en utbredd ensamhet som är både samhälsfarlig och ohälsosam.
För även om vi lever i ett tryggt och lyckligt land har vi byggt bort väldigt mycket av det som gör oss lyckliga på individnivå.
Tid för eftertanke och återhämtning till exempel.
Allt det som kallas ”luft” i organisation har effektiviserats bort utan tanke på att utan luft kan vi inte andas. Alla de arbetsuppgifter som förut skapade arbetstillfällen som vaktmästare, husmor och ”springpojke” ansågs inte riktigt värdiga och dessutom var det ju arbetsuppgifter som övrig personal kunde utföra lite vid sidan om.
Ålderdomshemmen avskaffades för att de äldre ”ville bo hemma”, gemensamma aktiviteter som terapi är borta. På bara några decennier har vi gått från att flera generationer bodde tillsammans – vilket sannerligen kunde vara en källa för olycka – till att de olika generationerna i dag lever strikt åtskilda.
I dag lever 20,9 procent av svenskarna ensamma. Det är plats fyra i Europa efter Finland (26,4), Estland (23,6) och Ungern (22,3) enligt Aftonbladet som nyligen publicerade en serie om ensamhet under rubriken ”Världens ensammaste folk”.
I samma serie meddelas att 17 procent av männen och 11 procent av kvinnorna inte har någon nära vän, att det blir vanligare med stigande ålder och mer tydligt för männen än för kvinnorna.
I 65-74-årsåldern har 26 procent av männen och 13 procent av kvinnorna ingen nära vän.
Många nyanlända förvånas över vårt sätt att umgås, eller snarare inte umgås. Att bara knacka på är inte att tänka sig.
Utan att ha mer än en känsla som underlag påstår jag att det är skillnad på landsbygden, där är man mer ”van” att umgås och bjuda in nyinflyttade.
Kan ett av världens lyckligaste länder även vara ett land med världens ensammaste folk?