Olika namn och benämningar har i alla tider funnits på olika insatser för att minska arbetslösheten.
Ännu har ingen hittat det lyckade konceptet som håller över tid.
Därför var vi nog många som tänkte: ”Nej, inte en konstruerad åtgärd till” när Alliansen i går presenterade sin reform som konkretiserar mycket av det alla sidor i politiken (numera) talar om: enkla jobb.
Inträdesjobbens potential ligger i att även konstruktionen är just enkel. Reformern är bred och innehåller inga konstiga om och men som gör det svårt att utnyttja. Tydliga och klara tidsregler och inga avsteg från gällande avtal.
Den inledande skepsisen gick för min del över i positiv tillförsikt ganska snart.
Framför allt är det på tiden att något konkret och konstruktivt presenteras för att åtgärda det som alla är så rörande överens om: att det finns en stor och växande grupp som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Och att detta är ett problem för hela samhället, inte bara de direkt drabbade.
En gemensam nämnare är att många av dem som har svårt att få jobb saknar gymnasieutbildning. För regeringens del verkar den enda lösningen på det problemet vara att ”skaffa alla en gymnasieutbildning”.
Säkerligen kan fler få godkänt än i dag med större och tydligare stöd, men för många är det själva pluggandet som är svårt. Kan man lära sig samma saker genom att arbeta borde det kunna erbjudas som ett alternativ.
Det ska bli intressant att se den rödgröna reaktionen på Alliansens förslag.
Löfven och LO måste ha ett alternativt förslag eller också, en gång för alla, förklara för medborgarna varför det är i sin ordning att tvingas leva på låga bidrag men förkastligt att ha ett arbete med lön som är högre än bidraget, men lägre än lönen för en som är färdigutbildad.
Svårare har jag att förstå vilket problem det är man löser med det förslag som Centerpartiet presenterade under Almedalsveckan: kraftiga försämringar i anställningstryggheten för stora grupper på svensk arbetsmarknad.
Redan i dag kan små företag göra undantag vid uppsägningar. Att ta bort turordningsreglerna för alla företag med upp till 50 anställda är en väldigt stor försämring för väldigt många anställda.
Dessa regler borde rimligen ersättas med andra regler för hur det ska gå till vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Om arbetsgivaren ska kunna välja och vraka öppnar det för väldigt svåra processer, inte bara för de anställda. Även för arbetsgivarna har anställningstiden varit ett hållbart ramverk.
När behov av avsteg har behövts vågar jag påstå att det så gott som alltid går att lösa, i samarbete med facket eller genom rena utköp.
Vad man skulle vinna med denna förändring förstår jag inte.
Däremot vore det på ett sätt intressant att testa. För det skulle tvinga arbetsgivarna att i långt högre utsträckning än i dag redogöra för vilken kompetens som efterfrågas i företaget. Och kompetens går oftast att mäta: i utbildning, i erfarenhet, i resultat.
Det skulle också ställa krav på arbetsgivarna att se till att kompetensen upprätthålls.
För om en person efter säg 15 år som anställd inte längre anses inneha den kompetens företaget efterfrågar, vad säger det om företagets insatser med fort- och vidareutbildning?