Svensk politik genomgår nu en smärtsam process där de politiska partiernas innersta kärna långsamt blottläggs.
Vissa partiers värdighet kan mätas i antalet hånfulla utspel och memes om skoinsamlingar.
Moderaternas tal om att vara den vuxne i rummet har snabbt bytts ut mot en ilsken tonåring som kastar saker i väggen när omvärlden inte gör som hen vill.
Socialdemokraterna slår knut på sig själva med ambitionen att vara ihop med alla samtidigt men ändå vara den som bestämmer.
Centerpartiet retar gallfeber på alla andra genom att hålla ihop, både vad gäller partiet och sin politiska linje.
Liberalerna har det jobbigt där meningarna är delade inom partiet men där oenigheten debatteras öppet och respektfullt.
Miljöpartiet verkar närmast utmattat men hoppas flyga under radarn genom att hålla så låg profil som möjligt.
Kristdemokraternas självförtroende är i taket, där även delar av tonläget befinner sig.
De socialdemokratiska rösterna är få, partiet håller andan. Inte ens LO tar ton, endast Daniel Suhonen rasar i vanlig ordning.
Jonas Sjöstedt myser. Han får ensam spela rollen som vänsterpolitikens främste företrädare.
Sverigedemokraterna poppar popcorn och hoppas att det svenska missnöjet ska växa sig ännu starkare, något som kommer att gynna både dem och Vänsterpartiet.
Talmannen Andreas Norlén kommer framöver att dyka upp när man söker på ordet tålamod.
Jonas Sjöstedts drag i nödbromsen för att visa sitt missnöje och att hans parti inte är Löfvens marionett har lett till en del föreställningar om att S och V nu ska förhandla in ”fett med socialism” i S/MP/C/L-överenskommelsen.
Somliga hävdar till och med att nu kommer Vänsterpartiet att få stort inflytande över utrikes- och försvarsfrågor.
Som om riksdagens sammansättning plötsligt blivit en helt annan.
Vad än Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kommer överens om, i frågor som inte ingår i mittenuppgörelsen, kan de aldrig få majoritet om alla andra är emot.
Riksdagen har fortfarande fler som är emot än för socialistiska samhällslösningar.
Precis som den har en förkrossande majoritet emot främlingsfientlighet, protektionism och för det liberala öppna samhälle vi har i dag.
Det brukar då och då hävdas att det är odemokratiskt när partier inte får inflytande genom samarbeten med andra partier.
Det är dock omöjligt att frånta ett parti det inflytande de fått genom väljarnas försorg.
Alla har samma makt, en röst per mandat man fått att förvalta av väljarna.
Vill man samarbeta måste man vara beredd att kompromissa. Att kompromissa betyder att välja men också att välja bort.
När detta nu ställs på sin spets verkar det som många menar att det bara är alla andra som ska ändra på sig. Och att de ska ändra på sig precis så som man själv tycker vore det bästa.
Då är det bra att återvända till andra veckan i september förra året.
Studera valresultatet och ägna det en stunds reflektion och eftertanke.
De som röstade på ditt parti röstade på ditt partis politik, inte för hur ditt parti tycker att andra partier borde föra sin politik.