Det finns några frågor där jag velar som en åsna mellan två hötappar. Jag har inga problem med vad jag tycker men det handlar om hur övertygad jag är om olika metoder för att nå målet.
Nordkalk är en. Jag sätter självklart vattnet före tillfälliga arbetstillfällen. Men jag litar också på att landets experter i dessa frågor vet bäst.
En annan fråga är det fiffiga med kvotering. Min intuition säger stopp och belägg medan min mer rebelliska sida säger att målet helgar medlen.
Min ambivalens är således påtaglig.
Därför blev jag förvånad att min ledare om kvotering eller inte väckte sån debattlusta för Ulla Pettersson som i går kritiserade mig som om jag tvärsäkert sågat kvotering som medel för att nå jämställdhet i bolagsstyrelser. Men det är ju så, ibland får man hugga på det som går för att få ihop en ledare.
Däremot förvånar det mig ännu mer att Ulla Pettersson försvarar justitieminister Morgan Johanssons (S) hot om inlösen av de bolag som inte skulle uppnå den av staten utpekade nivån 60-40.
I Norge är det så och inte ens de borgerliga vill ändra på den saken, skriver Ulla Pettersson för att stärka förslagets rimlighet.
Nu skriver inte jag för någon borgerlighet så vad borgerligheten i Sverige eller andra länder gör och tycker har jag inget att säga om.
Ulla Pettersson brukar också bryta ut enskilda meningar ur sitt sammanhang i mina ledare och förklara att hon inte förstår dem. Jag tänkte använda samma teknik och fråga mig vad Ulla menar med detta: ”Skulle det borgerliga intresset av jämnare maktfördelning som åtminstone skymtat på flera håll verkligen sitta så löst som Eva Bofride menar?”.
Hur då sitta löst och hur då ”som Eva Bofride menar”?
Kvotering i sig är ett ingrepp i företagens frihet att bestämma över sin egendom, hur ett bolag ska styras och av vilka.
Förutsätter man att alla styrelser som inte är jämställda 40/60 inte är det för att man medvetet strävar efter ojämställd organisation så blir så klart den kollektiva bestraffningen logisk.
Då blir det inte ens orimligt att staten kan gå in och med ett klubbslag upplösa företaget.
När Ulla Pettersson ska räkna upp fler exempel på feministisk politik handlar det om höjda bidrag och ökad bemanning i äldreomsorgen. Det är talande.
För det man ger med bidragshanden tar man från jobbskapandet. Den ökade bemanningen i äldreomsorgen är ingen satsning utan betalas genom att man stryker utbildning av personalen och bättre mat till de äldre.
Att kalla denna regerings politik för ”tveklöst mer feministisk än den förra” är ett påstående som kräver med bevis än det Ulla Pettersson anför.
Precis som för alla människor är grunden för frihet och självständighet möjligheten att försörja sig själv.
Att göra det svårare och dyrare att anställa, klassa kvinnodominerade yrken som ovärdiga och hota om stopp för privata utförare i välfärden är inte höjden av feministisk politik, det är socialistisk feminism. Det är något helt annat det.