I gårdagens GT kunde vi läsa på nyhetsplats om det som Gotlands Folkblad kallar ”lögner” och att ”hålla Trump-nivå” för att ”göda föraktet” för myndigheter och politiker. Nämligen att beskriva nämndernas återkommande underskott som ett problem vi måste lösa.
Nu har Gotlands Folkblad lyckligt-vis ingenting med regionens ekonomi att göra. Den hanteras av ansvarstagande politiker och tjänstemän som sedan 2015 jobbat mer eller mindre fokuserat med frågan. Tyvärr präglades delar av den förra rödgröna majoriteten av samma strutsmentalitet: att allt är lugnt bara summan på sista raden i bokslutet blir plus.
Men precis som en annan artikel i GT i går konstaterar: man kan inte sälja fastigheter varje år för att rädda regionens ekonomi. Till slut finns det inget kvar att sälja.
Man får inga popularitetspoäng av att säga nej till sånt som regionen tidigare stått för. Besparingar och indragningar av kommunal service är aldrig populärt. Men budskapet är glasklart: något måste göras.
Förutom att det rent matematiskt går mot ruinens brant om man fortsätter att göra av med mer pengar än man har, har Gotland en parallell utmaning i den demografiska utvecklingen. Det vill säga hur många i arbetsför ålder som ska försörja alla andra, barnen och alla som jobbat färdigt.
Den så kallade försörjningskvoten är redan hög för Gotlands del, inom en ganska nära framtid kommer vår region att ha den högsta andelen äldre i landet.
Om vi inte ska införa ättestupa krävs åtgärder. Inte att vi stoppar huvudet i sanden och hoppas att det ordnar sig.
Det låter enkelt: vi måste rätta mun efter matsäck. När man sen ska börja välja bort vällovliga verksamheter för att göra detta får man räkna med högljudda protester och namninsamlingar. Det är helt naturligt.
Till sin hjälp har vi numera ett program för ett långsiktigt hållbart serviceutbud som antogs av regionfullmäktige 24 september förra året. Det är självklart ingen manual man bara kan pricka av men det ger en bra utgångspunkt för lägstanivån.
För att klara arbetet att säkra regionens verksamhet framåt krävs ansvarstagande från alla partier. Det behöver finnas en övergripande politisk enighet kring målet.
Sen kan man debattera och votera om hur man ska komma dit, men om man påstår att inget behöver göras så är man helt enkelt inte trovärdig. Samma sak om man bara är emot alla åtgärder utan att presentera några egna.
Det här kommer att bli den nya regionledningens största utmaning, att inför kommande budgetberedningar samla alla partier till konstruktiva samtal och vilja att kompromissa.
Oppositionspartierna har å sin sida också ett val: medverka eller sitta på läktaren och säga nej till allt.
Det blir ett sorts politikertest om hur man ser på sitt uppdrag. Är det viktigaste att ta ansvarsfulla och svåra beslut eller är det överordnat att skapa bästa möjliga opinionstryck inför nästa val?