Det är svårt att se hur gotländsk sjukvård ska kunna nå stabil grund med hjälp av mera pengar.
Stora tillskott har genomförts de senaste åren och varje gång har det sagts att bara vi får dessa miljoner har vi förutsättningar att klara budget.
Trots det har underskotten vuxit. Prognosen för året pekar redan på ett underskott på 80 miljoner kronor och därför äskar också nämnden att 80 miljoner ska tillföras verksamheten för att täcka underskottet.
När mer pengar inte hjälper är det kanske dags att hitta andra vägar?
Jag förstår inte oviljan att se över organisationen som ingen verkar vara nöjd med. Inte ens den politiska sjukvårdsledningen som skyller på att det var den förra majoriteten som införde den.
Att man själv haft makten i sex år att ändra på det man tycker var ett felaktigt beslut verkar inte vara en aktuell fråga.
Den rödgröna majoriteten på Gotland och regeringen med samma färg verkar inte ha förmågan att driva igenom egna politiska lösningar.
Orimligt mycket möda läggs fortfarande på att recensera den förra regeringen och all den skada man anser att den tillfogat landet.
På insändarplats i dagens GT svarar de nio läkarna på Visby lasarett på den replik som sjukvårdsledningen, hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande, Stefaan De Maecker, och hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Dalemar, fick publicerad i gårdagens GT tillsammans med deras egen insändare.
Det finns ingen tvekan om att det förutom en ekonomisk kris råder en djup förtroendekris mellan ledning och profession.
Annars skulle knappast ledningen så offentligt avfärda sina anställdas kritik som ”känslor” och ”upplevelser” som saknar grund i verkligheten. Jag är förvånad över denna offentliga överkörning av de nio överläkarna.
* * *
Skadeståndsprocessen mot de tre ”huvudpersonerna” i den havererade försäljningen av kvarteret Hantverket fortsätter.
Det har stått klart för de flesta att alla har agerat i god tro. Därför vore det olyckligt om någon av de inblandade döms att personligen bli ersättningsskyldig i ärendet.
Men samtidigt måste det prövas hur en sådan stor affär kan genomföras så ofattbart lättvindigt. Varför saknas kontrollstationer och varför reagerade ingen förrän det var försent?
Man kan inte gärna reagera på något man inte har vetskap om och en knäckfråga är ju just det, var togs beslutet att kontraktet skulle skrivas och av vem? Nån måste ju ha tagit initiativet till att försäljningen skulle avslutas. Denna fråga verkar vi inte få svar på vilket är djupt oroande och ger knappast löften om att inte samma misstag kan ske igen. För hur ska man kunna skapa säkrare rutiner när man inte vet eller erkänner vilka rutiner som brustit, eller saknats helt.
Det är viktigare att reda ut och säkra hållbara processer än att nån enskild ska drabbas av personlig konkurs. Personligt ansvar för sina handlingar måste betyda något men att stå ekonomiskt ansvarig för miljonbelopp är inte rimligt.