Centerpartiet har stått stadigt som en fura och hållit fast vid att Sverige ska vara ett öppet land, genom hela denna galna sommar.
Något som respekteras av personer från alla politiska läger, alltså av dem som håller med om vikten av att världen inte vänder ryggen åt människor i nöd under den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.
Den största andelen flyktingar från Syrien är kvar i landet, på flykt från antingen Assad eller IS, eller båda. Det går inte att föreställa sig all galenskap som råder där, däremot har vi väldigt lätt att identifiera oss med folket från Syrien. De levde i ett modernt och ordnat land tills för bara något år sedan, de är utbildade, levde normala liv, precis som vi.
Tills de var tvungna att fly för sina liv.
Medier rapporterar om familjer som vandrat i veckor, bärandes på sina barn, mot trygghet och frihet i ett annat land.
Omvärlden kanske inte kan lösa orsaken till att folket flyr, i alla fall inte med någon enkel insats, men omvärlden kan enas kring att flyktingarna ska tas emot med värdighet och omsorg och enligt den mänskliga rättigheten att ansöka om asyl.
Framför allt kan vi tillsammans stå upp mot alla de mörkermän som vill ge bilden av att människorna som dör i havet, i överfulla lastbilar eller halvvägs genom ett taggtrådshinder, egentligen inte alls behöver fly. Att de borde stanna i flyktingläger istället.
I sitt sommartal framhöll Annie Lööf vikten av att visa på att det finns hopp, en till synes enkel och självklart gest, men tyvärr ganska ensam i sitt slag.
Vilket leder oss fram till frågan: var är Stefan Löfven?
Under hela sommaren har det varit tyst från statsministerns sida. Som politisk ledare ska man inte delta i alla debatter men man har ett ansvar att sprida lugn och ge hopp om att det finns en plan. Och också ta tydligt avstånd från mörkermän som beskriver landet och världen i färger som har som enda syfte att skrämma upp människor.
Men inget har hörts.
Inte ens när SVT gör en storsatsning om flyktingkatastrofen där stora delar av svenska folket satt bänkat, hade statsministern något att säga. Trots att SVT erbjöd flera olika alternativ för att medverka under kvällen.
Till slut fick Aftonbladets politiska reporter Lena Mellin skriva det tal som Löfven borde ha hållit.
Pinsamt herr minister.
Stora kriser är varje statsmans skyldighet, men också möjlighet, att axla för att sprida lugn och tillförsikt, men också visa sig statsmannamässig och respekterad. Bygga sitt varumärke om man så vill.
Det är fullkomligt obegripligt att statsministern låter det gå så långt att folk börjar undra varför han håller sig undan.
När det snacket har börjat är det för sent att försöka reparera skadan.
Under tsunamikatastrofen blev det Kungen som framträdde som landsfader i sitt tal till folket. Oväntat och säkert inte planerat, men hans ärlighet och öppenhet talade till oss i en svår stund.
Hur det än är med bristen på statsmannaskap så är det ljuvligt att se och läsa om alla privata initiativ, i stort och smått, för att visa medmänsklighet.
För visst är det nu det vänder?