När centerledaren Annie Lööf kom tillbaka efter sommarsemestern var det med en stor mage och ett glasklart budskap till alla som ville lyssna: Centerpartiet ska vara ett politiskt alternativ som ger hopp.
Ett mycket välkommet besked.
Våra politiska ledare får inte resignera och anamma domedagsprofeterna och konspirationsteoretikerna, som finns både på vänster- och högerkanten som beskrivder Sverige som ett trasigt land, präglat av rasism.
Det finns saker som är trasiga och rasismen är påtagligt närvarande men det är inte det som definierar Sverige.
Det finns grupperingar i flera partier som tycker att Sverige borde begränsa rätten för människor att komma till Sverige, inte tu tal om det. Men hittills har Centerpartiet varit det kanske tydligaste alternativet för dem som vill bibehålla en öppenhet för människor som flyr från krig, svält och terror.
Men visst finns det partiföreträdare inom (C) som avviker från partilinjen och jobbar för en förändring.
Annie Lööfs budskap var därför välkommet:
”Ska vi backa från människors rätt att söka asyl? Ska vi blunda för krig, fattigdom och humanitära katastrofer? Aldrig!” slog Annie Lööf fast och det är osannolikt att partistämman som hålls i Falun om en månad, kommer fram till något annat besked än detta.
För den skull finns det många trådar att dra i för att göra mottagande och integration bättre och mer effektivt.
Att lära sig språket snabbt och att ha öppna dörrar in på arbetsmarknaden är a och o.
Jag hoppas att Centerpartiet kommer att fortsätta vara drivande med konkreta förslag på hur trösklarna ska kunna sänkas.
Budskapet att (C) vill stå för hopp och framtidstro tilltalade mig på ett djupt plan. För är det något jag upplevt efter att ha följt debatten denna sommar är det uppgivenhet, maktlöshet och sorg.
Så blir det när mörkermännen i Sverigedemokraterna fått styra debatten medan Löfven, Romson och Fridolin helt verkar ha tagit time out.
När justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) vägrar ställa upp på debatt med SD i Agenda i SVT var det som att lämna walk over och bekräfta varje fördom om ”pk-partierna”.
Istället fick två ytterlighetspartier: SD och V uppträda i frågan vilket bäddade för ytterligare onödig polarisering i frågan.
Vi kan inte ha en regering som lägger sig platt och låtsas att den kan strunta i att SD är Sveriges tredje största parti och att man inte behöver bemöta dem i offentlig debatt.
En av alla asburda teser i sommar har ju varit att det de facto är personer som jag, ”borgerliga ledarskribenter”, som sopat banan för rasismen i allmänhet och SD:s framfart i synnerhet.
Så nu finns det konspirationsteoretiker både på vänster- och högerkanten som i debatten är motparter men som är till förväxling lika i sin retorik.
Det är verklligen dags för politiker som stiger fram och talar om hopp.
Hoppas Annie Lööf följs av fler.