Varje år den 25 november uppmärksammas sedan 1999 Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN:s generalförsamling år 1999 som en påminnelse om Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor.
Den senaste tidens bombmatta av vittnesmål från kvinnor världen över gällande det lågintensiva ständigt pågående sexuella våldet mot kvinnor sätter årets 25 november i ett särskilt ljus.
De första vittnesmålen under taggen MeToo kom som en kalldusch för många. Kanske inte själva berättelserna, men att de lyftes kollektivt. Det som gjorde att proppen åkte ur flaskan var när vissa modiga kvinnor talade ytterligare klartext och namngav välkända förövare som fått hållas i åratal, medvetet skyddade av sina chefer.
Ett tabu bröts. Tidigare hade det varit okej att hänga ut kvinna efter kvinna genom sexuella trakasserier men nu riktades lampan mot förövarna.
Det var drastiskt och smärtsamt men utan detta hade #MeToo aldrig blivit den revolution som nu sveper över världen och där kvinnor rätar på sina ryggar och tar varandras händer. Säger: det är nog nu.
Varför har ingen sagt nåt tidigare? undrar somliga. Samma oförstående resonemang ligger bakom ett av de mest famösa uttalanden av USA:s president, Donald Trump, när han förklarade att han inte behövde fråga eller anstränga sig om han ville kyssa en vacker kvinna: ”You can do anything. Grab them by the pussy”. (”Du kan göra vad som helst. Ta dem mellan benen.”).
Många kvinnor frågar sig i efterhand: Varför sa jag inte ifrån med detsamma?
I de flesta fall beror det på överraskningsmomentet, kombinerat med maktförhållandet. Man blir osäker på om det som nyss hände verkligen hände. Tog han mig verkligen på brösten eller var det ett misstag?
När det sen eskalerar vet man inte hur man ska bete sig, situationen blir absurd.
Man ifrågasätter om man kanske skickat ut några signaler som lockat till den intima beröringen.
Det handlar om allt från en irriterad förvirring till det som kallas freezing fright och som ofta inträffar vid rena övergrepp, man blir paralyserad.
Plus det kanske värsta av allt: kvinnor har vant sig, det är så här det är.
Så det viktigaste med #MeToo är inte allt det som redan skett, förutom att det som kan ska anmälas och lagföras och ansvar utkrävas, utan att nu är alla ursäkter borta från bordet.
Det som återstår är att få dem som inte vill fatta att fatta. Artisten Marit Bergman tweetade bra om just detta: ”HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HUR HURHUR HUR kan så många män få #metoo att handla om ”he he man vågar ju inte krama en kvinna längre”? Antingen har ni inte läst ett enda av alla miljontals vittnesmål. Eller så är ni faktiskt bara helt jävla dumma i huvudet”.
En annan viktig lärdom är att alla som sett och skyddat förövarna inte längre kan göra det. Alla ser, alla vet. Nu måste alla även börja ta ansvar.