På ett sätt är det som att allt är planerat och händer av en orsak. Iscensatt i kulisserna av ett geni till spindoktor.
Biografin över Carl Bildt (Björn Häger, Norstedts förlag) har just kommit ut och Carl Bildt som person och politiker har varit i ropet på alla opinionsbildande sidor ett tag.
Just när hans namn åter är på allas läppar och hans insatser som politiker och medlare är högaktuella, ställs hans parti utan ledare och alla blickar dras nästan desperat åt hans håll: ”Snälla?”.
Det här med come back är svårt. Liksom att upprepa ett framgångskoncept för förr. Uppföljaren är nästan alltid sämre än förstaupplagan.
Det mesta är annorlunda nu jämfört med när Carl Bildt ledde Moderaterna till regeringsmakten och sig själv till statsministerposten.
Just därför lockas många av en återgång till den tidens ordning.
Och då sneglar många automatiskt på en ”stark man”.
Och sannolikt just de egenskaper som Anna Kinberg Batra kritiserats mest för. Att vara stel, fyrkantig och utan synbara känsloyttringar.
Den avgående partiledaren valde att inte hymla med vad det är som fällt henne och vad hon tycker om saken. Hur partister istället för att bedriva politik, själva föra ut den politik de anser inte vara nåt fel på, har man ägnat tid och kraft åt att fokusera på personfrågor och kuppmakeri för att tränga undan sin partiledare.
Hon poängterade också att hon blivit vald och omvald som partiordförande och att många både öppet och mer personligt, visat stöd.
Många säger att det är omöjligt att fortsätta som partiledare när hälften av länsförbunden saknar förtroende.
Men den andra hälften står bakom sin partiledare.
Och fortfarande finns ingen motkandidat. Om nu inte Carl Bildt dammas av. ”Vallokomotiv” och given succé beskriver rutinerade politiske reportern K-G Bergström honom som i Expressen.
Det stämmer säkert för alla dem som vill ha det som var förr. Problemet är att inget är som förr. Inte ens Carl Bildt.
Det finns också många som vill se något annat. Något nytt och mer modernt. Anna Kinberg Batra gavs aldrig chansen av sitt parti. Sättet på vilket hon fick gå lockar sannolikt inte dem som vill ha förnyelse.
Moderaternas val av partiledare är deras ensak.
Men genom de moderata kuppmakarnas agerande har en annan aktör på den politiska arenan kunnat backa in i skuggan och slippa undan obehaglig uppmärksamhet över brist på visioner, frågor om en frapperande nonchalans över att ha satt rikets säkerhet på spel, och hur man trots högkonjunktur ändå är beredd att ta strid för ytterligare skattehöjningar.
Samlar Moderaterna ihop sig snabbt efter stämman i höst kan krisen förhoppningsvis leda till ett nytag även för Alliansen där den egna politiken ställs i centrum.
Och att man låter SD dansa i sin egen dans.