Rättsliga domar leder ofta till debatt.
Å ena sidan är det bra att rättens beslut diskuteras öppet och brett, å andra sidan är det juridiska så gott som aldrig så enkelt som många vill göra gällande.
Domar ska inte utgå från vad man kan anta, utan från vad som kan bevisas. Allt annat vore förkastligt.
Framför allt bör man inte tycka till om domar man inte läst.
En dom som nu diskuteras över hela Sverige handlar om en gotländsk pappa som fått ensam vårdnad om sina barn trots att han för fyra år sedan dömdes till tre månaders fängelse för misshandel av barnen samt en kvinna han haft en relation med (inte barnens mamma). Han dömdes till fängelse eftersom han tre år tidigare dömts villkorligt för misshandel av ett barn i yngre tonåren.
Till saken hör att rådmannen i förhandlingen lämnade skiljaktig mening och ville döma pappan för grov fridskränkning på grund av misstankar om att våldet mot barnen pågått under flera års tid.
Ända sedan föräldrarna till de båda barnen separerat har de processat om umgänget. Hittills har alla förhandlingar landat i fortsatt gemensam vårdnad med klara direktiv om hur och när umgänget ska bytas.
Den nu omdiskuterade domen i Svea Hovrätt kom fram till något annat. Mamman förlorar vårdnaden som istället övergår till pappan ensam.
När man först får höra att en pappa som misshandlat sina barn får ensam vårdnad om samma barn är det lätt att baxna. Hovrättens överväganden är dock rimliga (allt annat vore ju konstigt) och det finns starka skäl för att värna barnens rätt till båda sina föräldrar. Förutsatt att föräldern inte slår dem.
Den del av domen som tar upp problematiken i att pappan nekas fullfölja sin del av vårdnaden är känslomässig svår, men rent sakligt fullt rimlig.
Men när rättens resonemang landar i att frånta mamman vårdnaden går man helt plötsligt från den grundläggande ledstjärnan att det är barnens väl som ska stå i första rummet.
Barnen behöver få hjälp att återta kontakten med pappan (förutsatt att han inte slår dem) men de har också rätt till den mamma som tagit hand om dem utan anmärkning sedan de föddes. Här bedöms mammans och pappans förutsättningar och rättigheter helt olika.
Det är inte mamman som skapat situationen, hon har försökt skydda sina barn som dessutom inte har velat umgås med pappan.
Att hon helt fråntas sina barn, om än tillfälligt, är helt obegripligt.
Både juridiskt och mänskligt.
Mamman ska inte ens få umgänge med sina barn innan de fått en ny och fungerande relation till pappan och det är pappans sak att se till när det bäst kan ske.
Domen kommer att överklagas till Högsta domstolen och kändisadvokaten Thomas Bodström ska biträda mamman i denna process.
Först ska Högsta domstolen besluta om det finns skäl att ta upp överklagandet och enligt Thomas Bodström borde det inte finnas några hinder för det. Att en vårdnadstvist svänger så att en förälder utan anmärkning förlorar vårdnaden för att hon velat skydda sina barn måste ses som ovanligt och värt att pröva upp till högsta instans.