Flera av landets största redaktioner planerar att samverka kring faktakollar inför höstens val.
Fake news ska avslöjas och medborgarna ska få vägledning för att själva hitta signalerna om att det man läser inte är riktigt sant.
Det är väldigt bra att medierna fokuserar på detta i en tid när så många jobbar så hårt för att av olika anledningar sprida myter och rena osanningar.
Problemet är att så många inte bryr sig om vad som är sant och inte.
Väldigt många för fram sina tvärsäkra åsikter men när de avkrävs grund för dessa, får frågor om var de hämtar sina fakta, glider de undan.
Den som ber dem om källor anklagas för att inte acceptera deras åsikter, för att använda härskartekniker och vilja tysta oliktänkande. Strax drar de vidare för att lyfta sina åsikter nån annanstans, med samma brist på fakta och samma brist på svar på följdfrågor.
Det är inte bara organiserade troll som agerar så. Det vill säga de vars enda syfte är att sprida dessa vaga och ofta helt osanna påståenden för att bana väg för en politisk idé eller för att skada nån annan.
Många vill helt enkelt inte ha någon nyansering eller ifrågasättande av rimligheten i sina påståenden. Man vill att det ska vara svartvitt, enkelt. Dessa personer finns inom alla politiska grupperingar även om de är mer vanliga i vissa än andra.
Man talar mycket om att unga måste lära sig om källkontroll och faktagranskning i skolan. Jag är inte alls lika orolig för ungdomarna som för alla de vuxna som helt klart har mycket att lära om hur vårt samhällle fungerar, demokratiska processer och inte minst: det egna ansvaret.
Man tycker sig ha rätt att kräva både svar och inflytande i sammanhang man själv inte bidrar. Det finns alltid ”nån annan” som ska fixa saker.
Istället för att ta reda på vad de olika politiska partierna står för, vad de gjort och vad de vill, ägnar man all sin kraft åt att anklaga dem för att inte ha gjort något och vara allmänt opålitliga och illvilliga.
Faktaresistens är ett mycket talande ord som är kombinerat med ett politikerförakt. En sorglig konsekvens är de som till varje pris vill utmåla invandringen som orsak till allt elände och invandrare som dåliga människor.
Det leder till att folk som aldrig ens träffat en invandrare har väldigt bestämda åsikter om invandrare och att de är orsaken till ens egna problem.
Hur ska vi då höja nivån på samtalet mellan makten och medborgarna?
Möten, mötesplatser, samtal, dialog. Det är det enda alternativet.
Tagga ner behovet av att läxa upp folk, lyssna mer än man pratar.
Det handlar inte om att släta ut samtalet. Man kan debattera både livfullt och med skärpa utan att trycka ner eller vara nedlåtande mot den man pratar med.
Lite humor skadar aldrig. Vi behöver mindre med ängslighet och väldigt mycket mer humor i det politiska samtalet.