S-regeringens fördelningspolitiska profil som presenterades på Gotlands Folkblad i går när Håkan Ericsson gästspelade som ledarskribent äger säkert sin riktighet.
Det gjorde även den förra regeringens bilder av hur jobbskatteavdragen gav mest åt låg-och medelinkomsttagare.
Två olika sätt att stärka hushållens ekonomi, två regeringar med helt olika syn på hur välfärden och trygghetssystemen ska säkras.
S-regeringen ser staten som huvudaktör medan Alliansregeringen såg att tillväxten måste ske i företagen för att få in mer pengar i systemet. Grovt förenklat.
Det som däremot är fel men som påstås gång efter gång är att jobbskatteavdragen lett till lägre intäkter till staten, det är tvärtom, staten har fått in mer skattepengar under samma period.
Håkan Ericsson fullföljer inte sitt resonemang, ett fel han delar med alla socialdemokratiska sympatisörer jag hittills har hört. Han beskriver hur Alliansregeringen tagit från de fattiga och gett till de rika men sen uteblir helt de politiska lösningarna får att ställa det till rätta.
Det man vill satsa på är ökade bidrag, vilket i och för sig är välkommet vad gäller a-kassa och underhållsstöd som stått stilla på samma nivåer i åratal, men det är ju bara en skärv om man menar allvar med att jobbskatteavdragen är skattepengar som i stort sett stulits från staten och delats ut till miljonärerna.
Om man på riktigt anser att det är på det viset vore det rimligt att göra något åt det. Men Socialdemokraterna väljer att hålla fast vid att låta retorik och politik gå två helt olika spår och lika länge kommer deras trovärdighet att vara starkt ifrågasatt.
Man ökar statens kostnader genom att hoppas att Rut-branschen och restaurangbranschen ska stå opåverkade efter att avdrag och moms återställs. På samma sätt utgår man från att de sänkta arbetsgivaravgifterna hade noll effekt för sysselsättningen och att en höjning kommer att innebära plus på skattepengar in till staten.
Det är ett vågat spel, för att inte säga: ett vågspel.
Faktum är, oavsett om man anser att det är bra eller dåligt, att det blir dyrare för företagen att anställa, och att det i vart fall finns en risk att deras verksamhet kommer att bli mindre efterfrågad när det blir dyrare att bygga om eller äta ute.
Därmed finns också en risk att de tänkta ökade skatteintäkterna på ena hållet äts upp av minskade skatteintäkter på det andra hållet.
För skattepengar är som bekant inte statens från början, de uppstår i näringslivet (och i jobb inom det offentliga som dock även bekostas av skattepengar). Ju fler som jobbar i det privata, desto mer pengar in.
Det gäller också om fler jobbar i det offentliga men då måste först kostnaden räknas bort.
Att stimulera det privata näringslivet i en region där det skiljer cirka 5 500 anställda mellan regionen och närmast största privata företaget borde vara en självklarhet.
Men Gotland styrs av en majoritet som misstror det privata näringslivet så pass att den aktivt fattar beslut för att stänga företagen ute.
Finns det inget arbetarparti kvar i det rödgröna laget?