Så länge politikerna slirar omkring mellan att fokusera på vad motparten gjort och inte gjort medan de hade makten och att inte reflektera en sekund över den egna rollen i exakt samma situation, då ska vi nog inte vara förvånade för att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Det blir lätt parodiskt när allianspolitiker från olika partier kritiserar försvarsministerns förslag om försvaret med ”för lite och för sent”.
För lite kan nog alla hålla med om, att ge sex av begärda 16 miljarder och kalla det en satsning är inte särskilt trovärdigt.
Men när man ropar ”för sent” är det lätt att instämma i rödgröna kommentarer, bland andra Ulla Petterssons häromdagen, att man kanske borde tagga ner lite efter att ha haft alla möjligheter att göra det man ville under åtta år i regeringsposition.
Men det blir också larvigt åt andra hållet, som när Hanna Westerén förklarar allt vad dåligt Alliansen gjort under sina år vid makten men inte ger så många förklaringar om hur hennes regering tänker åtgärda alla felstegen.
Hon blandar också friskt mellan namngivna politiker och olika uttalanden. Annie Lööf (C) kallade direktiven för välfärdsutredningen som statssocialism, liknelsen med DDR gjordes av nån helt annan, nämligen Vårdföretagarnas näringspolitisk chef, Håkan Tenelius.
Det är hårdragna och i mitt tycke överdrivna liknelser men ska man gå genom livet och tolka liknelser bokstavligt (som till exempel ordet sektkänsla) så kommer man att leva hela sitt liv ständigt kränkt.
Miljöpartiets tonläge går knappt att känna igen om man jämför med hur det lät i valrörelsen och hur det låter nu när man fått makten. Partiet har fått erfara det som alla andra partier, utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, redan hade brutal insikt om: det är lätt att snacka när man slipper göra.
Alliansen är självklart inte ett dugg bättre. Efter att Stefan Löfven och hans ministrar hittat till sina nya arbetsrum och fått inloggningsuppgifter och passerbrickor tog det cirka fem minuter innan oppositionen började ropa efter reformer.
Detta i ett läge där regeringen tvingas styra landet utifrån oppositionens budget.
Lika lite som man kunde kräva att allianspartiernas skulle köpa en rödgrön budget – vilka många verkade tycka var rimligt när man pratade om utsträckta händer efter valet – lika lite kan man kräva att en rödgrön regering ska driva Alliansens politiska förslag som hänger samman med den budget som gäller.
Det är bara käbbel och är det något som väljarna är uuuurtrötta på så är det käbbel.
Sverigedemokraterna har för närvarande en intern, om inte revolution så en liten jordbävning, man kallar varandra för fascister och rasister och partiet är delat mellan de som anser det förolämpande och inte.
Som vanligt spelar det ingen större roll för opinionen, partiet kan göra i stort sett vad som helst och ändå behålla sitt stöd.
För det beror mer på käbblet de andra partierna emellan.
Jag köper inte det som en ursäkt att rösta på ett parti som vill föra oss tillbaka till 50-talet men jag accepterar att det tyvärr är så många människor verkar fungera.