När Marita Ulvskog 1976 förklarade att ”det kändes som en statskupp” när de borgerliga vann valet, så var det inte bara några oövertänkta ord i besvikelsens hetta.
Det var en väldigt bra beskrivning på hur Socialdemokraterna såg på sin roll som det självklara regeringspartiet. Sedan dess har partiet minskat från ett 50-procentsparti till ett parti runt 20 procent.
Men självbilden har inte riktigt hängt med. När statsministern talade i söndags beskrev han de borgerliga regeringarnas tid vid makten som tillfälliga avbrott vilka Socialdemokraterna sedan fått ”städa upp” efter.
Tänk vad mycket enklare allt hade varit om Socialdemokraterna bara kunde få ha makten utan irriterande val som bestämmer annorlunda.
Samarbets/sammanbrottsregeringens ledare avslöjade också att de utsträckta händernas tid är förbi. För enligt honom är alternativet till den rödgröna regeringen en blåbrun. Nu har alla partier i Sveriges riksdag tydligt förklarat att de inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna så nivån på argumenten är kanske inte den högsta.
Men det finns ju också andra alternativ. Socialdemokraterna kan söka stöd hos andra än Miljöpartiet. Ska man tolka statsministern som att dessa dörrar nu är stängda?
Demokrati är mödosamt och tidskrävande. Inte minst när man saknar majoritet och måste sy ihop koalitioner för att kunna regera. Antingen fasta eller tillfälliga beroende på frågan.
De gamla blocken lever kvar men är svåra att hålla samman när det största partiet i respektive block anser sig vara det som bestämmer.
Alliansen har hittills lyckats väldigt mycket bättre på att utåt hålla sams, men å andra sidan har de mindre partierna fått ta stryk genom att inte öppet kunna driva sin politik.
För politikerna i de befintliga partierna är blockpolitiken bekväm och förutsägbar. För väljarna är den ibland ett gissel.
Ens röst är inte bara en röst på ett enskilt parti utan på ett helt paket. Ett paket man kanske inte stödjer till alla delar.
I klartext är en röst på S också en röst på MP (i alla fall än så länge) och en röst på C blir också en röst på M.
Eller tvärtom.
Länge fanns bara sex partier i riksdagen: C, M, L, S, V, KD. Nu har MP och SD kommit till och ute i kommuner och landsting finns en rad lokala småpartier. Klart det kan bli krångligt att få ihop demokratin.
I den nya vallagen som kommer att gälla 2018 införs en spärr till fullmäktige, liknande den som finns i riksdagen. För att få plats i fullmäktige kommer då att krävas 3 procent av rösterna. Hade Gotland bara varit en valkrets hade det bara krävts 2 procent.
Regionfullmäktiges minsta parti i dag är Feministiskt Initiativ som fick 2,5 procent av rösterna vilket gav ett mandat i fullmäktige.
Kristdemokraterna som fick 2,1 procent i kommunvalet 2010 förlorade då sitt enda mandat så där någonstans ligger gränsen i dag även om det inte finns en fast gräns.
”I praktiken innebär det att ett parti totalt sett kan ha fler röster än ett annat parti, men ändå få färre mandat i fullmäktige, beroende på var på Gotland rösterna är lagda” skriver KD Gotland i en insändare där de kräver att Region Gotland i god tid inför valet 2018 gör om Gotland till en valkrets.
Ett rimligt krav.
Problemet att hitta koalitioner kommer däremot att bestå. Om man inser att man som ett parti bland andra inte kan kräva egen majoritet utan att ha väljarnas stöd.