Mångas ögon öppnades genom det världsomspännande upproret från kvinnor som fått nog och sa ”Me too”.
För somliga var det ”Äntligen!” för andra en total överraskning. Att så många män i precis alla branscher och samhällsklasser beter sig som svin mot kvinnor, som ser kvinnor som något man kan använda, som en sak, blev en chock för många.
Samtidigt verkade det som att det förblev abstrakt och inte riktigt gick in under huden på alla vad det faktiskt handlade om.
När filmen om Josefin Nilsson lades ut på SVT i fredags gick det som ännu en chockvåg genom Sverige.
Många visste redan, men det stora flertalet visste inte vad hon utsatts för.
Ilskan är nu monumental, både mot hennes förövare och mot alla dem som höll honom om ryggen.
Men det fanns dom som sa stopp och belägg redan då.
”Vi menar att Dramaten och det konstnärliga uttrycket måste ta sitt ansvar i denna fråga. Som skattebetalare och därmed finansiärer till Dramatens verksamhet tänker vi inte stillatigande se på. Som teaterkonsumenter har vi dessutom ett stort ansvar för vem vi vill se på Sveriges största teaterscen. Vi tänker därför i fortsättningen bojkotta alla föreställningar som den nu dömde skådespelaren medverkar i och vi tänker naturligtvis uppmana andra att göra detsamma”.
Så skrev Lotta Fagerholm och Charlotte Bondesson, Företrädare för Nätverket Q, i en debattartikel i Aftonbladet 1998 i samband med att mannen som misshandlat Josefin dömdes.
Men det fanns också de som förminskade hans brott. Skådespelarkollegan Tomas Bolme sa till Aftonbladet ”Jag vet att han har haft en trasslig barndom. Kanske är det därför han ibland gör dumma saker då han är full”.
Flera år senare, 2004, beskrevs händelsen, tillsammans med flera andra kända skådespelares brottslighet i Expressen. Tidningen valde att introducera det som ”Dramatens värstingar. Expressen har kartlagt de största bråkstakarnas pinsammaste bravader”.
Pinsamma bravader. Dumma saker. Bråkstakar.
En av kvällstidningarna hade för något år sedan ett stort uppslag om två kända män som varit i slagsmål. Ett ”historiskt slagsmål” som alltså var värt en jubileumsartikel och beskrevs i detalj.
Den manliga konstnären som beter sig som ett svin har alltid ursäktats. Kanske är det nu äntligen slut på den charaden.
Männens ansvar kan alltid viftas bort, kvinnorna som de slår sönder får däremot frågor om varför de inte bara lämnade honom.
Nu var det precis det Josefin gjorde. Att lämna en misshandlare har visat sig vara extremt farligt. Det är då det slår slint hos våldsverkaren. Det är då det grövsta våldet inträffar, både det fysiska och det psykiska.
”Vi kan inte förstöra männens karriärer”, ”Han är inte dömd för brott”, ”Han har sonat sitt brott”.
Det finns alltid en ursäkt att skydda gärningsmännen. Nu handlar det inte om att ”hänga ut” enskilda våldsverkare. Men. Det handlar om att inte heller lyfta upp dem, hylla dem och sätta en gloria över deras manliga aggression. De behöver börja ta konsekvenserna av sitt agerande.
Josefin Nilsson dog i sviterna efter den misshandel hon utsattes för av sin stora kärlek.
Hennes ord och vittnesmål lever dock vidare och vi kommer aldrig att glömma.