Svenskens inställning till att betala skatt är nog den största dubbelmoralen man kan hitta.
Även många av dem som vitt och brett uttalar att skatten borde höjas gör allt vad de kan för att själva betala så lite skatt som möjligt. Man kallar det skattesmitning när det handlar om andra, fullt tillåten skatteplanering när det gäller en själv.
Och det är inte förbjudet att planera sin skatt, men när man anser att det är moraliskt förkastligt att andra gör det, borde man kanske inte göra det själv.
Oroväckande många svenskar anser också det helt egalt att handla svart. En rapport som en rad tankesmedjor i Östersjöområdet beställt (bland andra svenska Timbro) visa att totalt handlar 1,5 miljoner svenskar svart. Det vanligaste är alkohol och bilreparationer, men även livsmedel, cigaretter, hotell- och cateringtjänster köps ”under bordet”.
I undersökningen har 1 008 svenskar – ett representativt urval utifrån kön, ålder och geografisk hemvist – mellan 18 och 75 år tillfrågats om sina attityder och erfarenheter av den svarta ekonomin.
1,5 procent av svenskarna svarar att de har köpt tjänster som omfattas av Rut- och Rot-avdrag svart – innan avdragen infördes uppskattade Skatteverket denna andel till 3 respektive 7 procent.
3,5 procent av svenskarna svarar att de köpt alkohol svart.
3,5 procent av svenskarna svarar att de köpt bilreparationer svart.
3 procent av svenskarna svarar att de köpt mat, cigaretter respektive hotell- och cateringtjänster svart.
Det höga skattetrycket i Sverige gör självklart sitt till, på något sätt har man lättare att ha förståelse för (utan att tycka att det är okej) när det handlar om stora och nödvändiga utgifter som att laga bilen.
Men att spara småslantar på att köpa öl och sprit svart är något annat.
Den gemensamma nämnaren är att man mäter andra med en helt annan måttstock än sig själv.
* * *
I dag kan vi läsa Sofia Wolmanns version av Gneab-affären i GT.
En berättelse som stärker bilden av ett ledarskap som svek.
Sofia Wollmann var vd för tre bolag, Gneab, Inspiration Gotland och Wisby Strand. Hon hade fyra styrelseuppdrag, andra projekt och arbetsbördan var helt enkelt för stor.
Hösten 2014 sade kroppen ifrån, hon blev sjukskriven. Innan detta hade hon varslat om sin orimliga arbetsbörda, utan resultat.
Tvärtom hade hon fått machotipset att ”bita ihop”.
”Han sa att antingen fick jag bita ihop och städa upp, eller så fick jag gå. Jag kom hem och insåg att det inte var något att välja på” säger Sofia Wollmann i intervjun om gensvaret från regiondirektören Per Lindskog.
Detta agerande präglas av ett synsätt att stress är något man kan välja att möta med ”ett positivt” sinnelag. Är man bara tillräckligt dedikerad sitt arbete blir man inte sjuk av stress.
Denna okunnighet borde vara utraderad från ett modernt ledarskap med tanke på all erfarenhet och forskning som finns kring hur stress påverkar oss och inte minst våra hjärnor.
Sofia Wollmann fick betala ett högt pris, det är bara att hoppas att regionens ledning lärde sig något av hela denna sorgliga soppa.