Var börjar och slutar det svenska samhällets ansvar för de EU-migranter som befinner sig här och i huvudsak tigger pengar för sin försörjning?
Har de samma rättigheterna enligt den svenska Socialtjänstlagen som landets medborgare eller bara till akuta insatser?
Det råder olika tolkningar om detta och det diskuterades i regionfullmäktige under en interpellationsdebatt i går. Precis som samma fråga diskuteras runt om i landet utifrån samma förutsättningar.
Jag är inte kvinna att reda ut det juridiska som Feministiskt Initiativ menar är glasklart och ger stöd åt att kommunerna är skyldiga att ge försörjningsstöd åt alla som befinner sig i regionen och är arbetssökande.
Självklart vill de flesta som kommer hit arbeta hellre än att sitta på gatan och tigga. För mig råder ingen som helst tvekan om det.
Men från det till att få tillgång till det svenska bidragssystemet är ju det ett långt mycket enklare steg ur fattigdomen än att tröstlöst försöka slåss om de få jobb som finns. För det är ju det som är det primära, att lyfta sig ur misären genom att skaffa sig kapital och åka hem för att bygga sig ett nytt liv.
Mänskliga rättigheter och människors rätt till lika villkor kan inte vara relaterat till var du bor, det kan tyckas som en självklarhet på ett teoretiskt, ideologiskt plan.
Tyvärr lever vi i en djupt orättvis värld, där ditt öde beror på var i vår värld du är född. Att ha möjligheten att ändra sitt öde genom att ta sig till ett annat, bättre, land får väl ses som den mest grundläggande mänskliga rättigheten av alla.
Men så landar vi i den ack så svartvita verkligheten där system för vårt sätt att leva tillsammans är byggda på idén om nationsgränser.
Jämför vi de svenska medborgare med störst behov med EU-migranterna som saknar i stort sett allt av livets nödtorft så är det ju självklart vem som ska ha hjälpen först.
Men är det rättvist? Är det att behandla alla lika?
Sveriges kommuner och landsting (SKL) håller sig till rättspraxis vilket naturligtvis är det enda möjliga, lika självklart är det att Region Gotland ska följa dessa rekommendationer.
Däremot finns det inget hinder för civilsamhället att fortsätta ställa upp på det fantastiska sätt som hittills har skett på Gotland.
Genom att hjälpa till med tillfälliga bostäder, sociala kontakter och till och med utbildning i svenska av frivilliga krafter.
Regionen ska göra vad den kan för att stötta och underlätta civilsamhällets engagemang, genom pengabidrag men också mer praktiskt stöd som tillfälligt boende.
Men regionen kan inte ta över försörjningsansvaret.
Att människor lever i fattigdom och utsatthet är ett mänskligt misslyckande och en fråga som borde ligga högst på dagordningen i EU. Det är klart att man har en tydligare kamp att driva om man anser att Sverige diskriminerar andra länders medborgare.
För mig är det tyvärr inte så enkelt.