Skulle färre personer skadas eller dö på jobbet om Arbetslivsinstitutet inte hade lagts ner?Vad händer om arbetslösheten fortsätter att ligga på samma nivåer, eller till och med stiga, när den före den 14 september berodde på alliansregerings brist på arbetsmarknadspolitik?
Den arbetslöse som före valet fick budskapet att du är arbetslös eftersom regeringen inte sett till att du har rätt utbildning, vad ska vi säga till hen nu?
Samma sak? Att det är regeringens fel?
Att lägga en röd blöt filt över människor och ge dem budskapet att du kan inte påverka din egen situation är, förutom att det är osant, väldigt destruktivt för alla parter. Det betyder inte att allt ordnar sig ”bara man vill”.
Finns det något folk är trötta på så är det nog denna förenklade bild av verkligheten som politikerna slänger i huvudet på varandra.
Det talas också ofta i svepande ordalag om att alliansregeringen infört kraftiga försämringar i arbetsrätten som gör att det i stort sett är omöjligt att påverka som fackliga organisationer.
Men om fackets enda lösning är att förespråka en vänsterregering så är deras arbete i dag klart.
Och om arbetslöshet och brister i välfärden bara berodde på Alliansens politik så är även detta problem nu löst.
Hoten mot Gotlandstrafikens alla olika perspektiv kan vi också nu lättade lägga åt sidan. För det var ju Moderaterna och infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd som stretade emot, både när det gällde mer pengar och att klassa trafiken som infrastruktur.
Alla de dilemman vi har att brottas med på Gotland berodde också till stor del på regeringen, inte minst hade vi ”Centerpartiets svek mot landsbygden” som ivrigt predikades av inte minst Socialdemokraterna. Så nu kommer väl alla lösningar slag i slag får man anta?
Nja, riktigt så enkelt är det ju inte.
Men att inpränta hos människor att det spelar ingen roll att försöka påverka sin egen situation blir en negativ spiral som krymper både människor och samhälle. Samtidigt kan det också vara en väldigt behaglig filt att snurra in sig i, vetskapen om att det inte finns något att göra.
Jag tänker att man borde göra precis tvärtom, stärka människor med allt det man kan göra för att ändra ”sitt öde”, för att byta väg, bygga sig starkare och använda alla de möjligheter som faktiskt finns.
För man kan utbilda sig utan att staten pekar och betalar. Att ta studielån är en god investering, oavsett om det gäller gymnasiekompetens eller högre studier. Man kan påverka sin arbetsmiljö även om Arbetslivsinstitutet lagt ner. Arbetsmiljölagen gäller fortfarande. Likaså kan man ännu vara med i facket och säga sin mening, engagera sig för goda villkor. Facket centralt i alla förbund kan också använda sina resurser för att informera mer om vikten av medlemskap (även i a-kassan) istället för att göra politiska nidfilmer med skrämselpropaganda.
Som politiker kan man jobba för att all välfärd ska hålla vad den lovar, oavsett om den bedrivs i privat eller offentlig regi.
Men om ens överordnade mål är en socialistisk regering så behöver man inte göra något alls.
Det målet är som bekant nått.