Erik Fransson och Meit Fohlin gör i lördagens Gotlands Folkblad gemensam sak i att lägga över ansvaret på politiska beslut på oppositionen. Vi kan nog anta att samma taktik kommer att utspelas under eftermiddagens sammanträde i regionfullmäktige.
Det må väl vara hänt att försöka styra bort debatten från majoritetens oförmåga men det vore ärligt att göra det utan att flytta fokus så mycket att argumenten förlorar skärpan.
Krisgruppen, som tillsattes efter mycket om och men och alldeles för sent, var enig om att följa ledningskontorets analys och förslag.
När majoriteten sedan skulle förankra detta inom sig lyckades man inte och lägger därför fram ett förslag som de flesta inser inte räcker.
Så att försöka måla ut det som att oppositionen bara skramlar med tomma tunnor när sanningen är att tjänstemän, SKL och krisgruppen var överens om vad som krävdes är ett tunt argument.
Erik Fransson har också gjort en vana av att bunta ihop alla som inte tycker som S till en diffus skara ”borgare”. Här finns politiker och debattörer och andra som har andra perspektiv och lösningar än Socialdemokraterna och Gotlands Folkblad.
I lördags påstod han att denna borgerlighet, där mitt namn nämndes, startat ett drev mot Stefaan De Maecker, ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden.
Erik Fransson ser ingen saklig kritik hos dem som inte delar hans världsbild utan det är bara taktik och käbbel.
Politiker och andra får svara för sig själva men jag är väldigt trött på att Erik Fransson hittar på saker som han påstår att jag tycker och gör.
Meit Fohlin efterlyser förslag från oppositionen på vilka besparingar de vill se utöver de som majoriteten lagt.
Det är en omvänd bevisbörda som blir ologisk.
Majoriteten har för det första inte själv lagt några förslag om detaljer utan bara nivåer. Det är upp till nämnderna att prioritera och avgöra var besparingarna ska tas.
Det är majoriteten som bestämt att inte fullfölja det som man först var enig om behövdes för att klara den gotländska välfärden långsiktigt.
Att påstå att oppositionen vill rasera välfärden är ett urdåligt argument.
För det verkliga hotet mot välfärden är att inte göra vad som krävs.
Det hjälper tyvärr inte att blunda och hoppas att det löser sig, eller skicka räkningen till dem som kommer efter.
Sedan maktskiftet 2010 har oppositionen gång på gång efterlyst mer struktur och skärpa i den ekonomiska uppföljningen och styrningen. Lika ofta har den fått nedlåtande kommentarer om att ”har ni inte förstått att ni förlorade valet, det vi är som bestämmer nu”.
Förslag har lagts om att tillsätta extra instanser för att hålla koll på ekonomin, majoriteten har tackat för omtanken men röstat ner förslagen och förklarat att den ingen hjälp behöver.
När man till sist går med på att tillsätta en krisgrupp och be SKL om hjälp väljer man att sedan avfärda deras rekommendationer.
Och när någon efterfrågar politiska lösningar på hur vi ska klara ekonomin hänvisar man till oppositionen.
Det är kanske dags att påminna om vilka som haft väljarnas förtroende sedan 2010.