Trots att Socialdemokraternas rasat från ett 40-procentsparti till att de senaste tre valen ligga runt 30 procent fortsätter man agera som om man är ett ohotat majoritetsparti. Att hitta majoritet i riksdagen för sina beslut anser man sig inte behöva utan försöker med alla medel baxa igenom sina skattehöjningar så att de ska undgå omröstningar i riksdagen.
När de rödgröna röstade med Sverigedemokraterna 2013 för att sänka den dåvarande borgerliga regeringen är det, enligt David Lindvall på Gotlands Folkblad ”under inga omständigheter” detsamma som Allianspartierna nu aviserat; att om regeringen fortsätter att vägra söka riksdagens stöd, kommer de att begära misstroendevotum mot finansministern.
För de flesta andra är det ganska exakt samma syfte, att stoppa politiska förslag man anser är skadliga för medborgarna.
På Gotland fick Socialdemokraterna flest röster trots att de förlorade över 1 000 röster jämfört med 2010.
Däremot är det MP och V som styr de flesta nämnderna, framför allt de tunga nämnderna som hälso- och sjukvårdsnämnden, skolnämnderna och byggnadsnämnden. Gotlänningarna gav inte V och MP ett sådant stort mandat. Det fick de av Socialdemokraterna.
2 308 gotlänningar röstade på Vänsterpartiet, 2 859 på Miljöpartiet och 12 774 på Socialdemokraterna.
Så en röst på S innebär att ge ansvar för vård och samhällsplanering till de partier som fått minst antal röster. Så fungerar demokratin. Och det var ju ingen överraskning, den rödgröna alliansen gick till val tillsammans, men att Socialdemokraterna skulle ge bort så mycket makt och ansvar var kanske inte så väntat.
Nu vet väljarna så nästa val ska bli intressant ur det perspektivet.
Det där agerandet som om man vore ett 40-procentsparti präglar också attityden till sin egen politik. Man anklagar regelmässigt oppositionen för att den ”vill skära 55 miljoner mer” än majoriteten.
Det är en sanning med modifikation. För det är precis det beslutet som hela den politiska paletten kom överens om var nödvändigt efter att krisgruppen gjort sitt arbete förra året. Alla partier var överens om att det behövdes besparingar på totalt 200 miljoner och en marginal på 2 procent av nettokostnaden.
Sen bestämde den rödgröna majoriteten att avstå från att göra det som alla förut var överens om var absolut nödvändigt för att långsiktigt klara regionens välfärd.
Det går inte att skylla på oppositionen när man haft majoritet i snart åtta år. Man hade kunnat genomföra allt det man ville istället för att fatta beslut som man sen lämpar i knät på oppositionen för att själv framstå som alla goda gåvors givare.
Någon form av rekord togs på regionfullmäktige när Stefaan De Maecker pekade ut Lars Thomsson som ansvarig för ett beslut om Västerhejde skola. Hade man inte tyckt som Lars Thomsson behövde man inte rösta som Lars Thomsson.
Särskilt inte som man har majoritet och kan rösta igenom sina egna förslag.
Vill man skylla på borgerlig samverkan får man åtminstone vänta tills de återtagit makten. Det verkar som om den rödgröna majoriteten inte kan vänta tills detta sker.
En längtan som delas av många andra.