Kvinnor brukar ofta anklagas för att vara känslostyrda, medan män agerar mer sakligt. Alla som förväntas ingå i nån av dessa stereotyper, alltså hundra procent av befolkningen, kan avfärda detta som nonsens med flerfaldiga personliga exempel på motsatsen.
Men det finns ett politiskt parti som verkar till stor del styrt av sina känslor. Nämligen Sverigedemokraterna. Ett parti vars sympatisörer till största delen är män.
Känslan som styr SD är rädslan. Rädslan för det som inte är som det alltid har varit, rädslan att inte platsa, rädslan att nån annan ska få medan man själv blir utan.
Det finns något där som inte bör vare sig avfärdas eller hånas, utan som behöver bemötas med hopp och konkreta lösningar. Men SD har inga lösningar som ger framtidstro. De vill att rädslan ska bestå.
Bland annat är de rädda att barn som växer upp i samkönade relationer får identitetsproblem som vuxna.
”Ett barn har ju inte två mammor. Ett barn har en mamma och en pappa annars blir det inte ett barn. Det finns forskning som säger att det finns en identitetsproblematik senare i livet för barn som växt upp så”.
Så svarade Jimmie Åkesson när han i tidningen QX ombads utveckla påståendet att barn skulle må sämre av att ha exempelvis två mammor.
När faktagranskningssajten Faktiskt letar efter belägg för Åkessons påstående hittar de (så klart) inget stöd. Däremot finns forskning som visar på motsatsen, att man inte kan se någon skillnad i välmående och livskvalitet hos barn som växt upp med föräldrar av samma kön.
Det finns även forskning som visar på något som verkligen påverkar människor som vuxna. Nämligen frånvaron av en pappa i en helt vanlig kärnfamilj. Inte att man inte vet vem det är, utan pappor som är mer på jobbet än hemma. Pappor som lämnar sin familj och struntar i både underhållsstöd och umgänge. Som finns där men det hjälper liksom inte.
Tänk om man hade fokuserat på detta istället, ett konkret och verkligt problem. Istället för påhittade problem byggda på rädsla och fördomar.
I stort sett alla andra grupper och konstellationer kan man prata om utifrån generaliserande termer, utom gruppen män. Många (nej inte bara män och inte alla män) har inga som helst problem med att generalisera när det gäller grupperna kvinnor, invandrare, vänsterfolk/högerfolk.
Men när det gäller gruppen män, eller för den delen gruppen sverigedemokrater, gäller inga såna generaliseringar.
De finns knappt som kollektiv.
Detta fascinerar mig och jag önskar man kunde resonera mer om dessa frågor istället för att bli kallad saker när man försöker.