Flera ledamöter bad i måndags om ursäkt för att de begärde ordet genom att säga att de ”inte vill förlänga debatten”. Men är det någonstans debatten måste få ta den tid den tar så är det i fullmäktige.
Är man förtroendevald i öns högsta beslutande församling kan man inte begära ordet och sen inte säga mer än att man avser skriva en insändare om vad man vill ha sagt.
Eller, det kan man tydligen, för det gjorde Hannes Müller, politisk vilde på SD-mandat, i ett obegripligt inlägg i debatten om nytt handlingsprogram för skydd och olyckor.
Men det vanligaste är ändå att man försöker påverka beslutet när man faktiskt kan, när det behandlas i fullmäktige. Att skriva insändare i efterhand om vad man tyckte kommer aldrig att förändra någonting.
Det senaste sammanträdet visade med önskvärd tydlighet att debatten BÖR förlängas. Den bör pågå tills alla svar har uttömts.
Tack vare att Jonas Niklasson (C) begärde ajournering i frågan om försäljningen av villatomterna i kvarteter Malajen på A7 tvingades ledamöterna till slut att ta ställning.
När ingen ledamot försvarade det beslut som låg på förslag utan de frågor som ledamöterna ställde blev hängande i luften, kunde beslutet utan Niklassons insats ha klubbats igenom för att det var den enklaste vägen. Minsta motståndets lag.
Hur många fler beslut klubbas igenom utan att alla ledamöter egentligen tagit reda på tillräckligt för att ta egen ställning?
Att ärendet redan beretts och behandlats i regionstyrelsen betyder inte att det är klart och bara ska klubbas formellt i fullmäktige.
I fullmäktige sitter 71 ledamöter, alla sitter inte i någon facknämnd utan kanske har fullmäktigeuppdraget som sitt enda politiska uppdrag. De har samma rätt till att få svar på sina frågor som dem som kunnat ställa dem redan i regionstyrelsen. Alla ledamöter har lika mycket ansvar, då har de också rätt att få frågan ordentligt genomlyst innan det fattas beslut.
Särskilt när den tidigare processen varit omgärdad av frågetecken och avsteg från formalia.
Alla sammanträden borde vara mer som det som var i måndags. Det är inte ”kaos” eller att man inte vet vad man håller på med. Tvärtom.
Det är så demokratin fungerar när man tar ansvar för att räta ut alla frågetecken man kan.
Just nu är det stökigt i politiken.
Hur vi hamnat där vi är får någon gärna göra en internutredning om men bilden man får som utomstående är att tjänstemän skapat ett eget fögderi och att politiken helt enkelt inte haft koll på processerna.
Vad som är hönan och vad som är ägget överlåter jag åt den interna utredningen att avgöra. Om det är politiken som inte varit tydlig nog mot tjänstemännen eller om man helt enkelt inte följer politikens styrning.
Ett annat medborgarperspektiv är förtroendet. Vilka fler fel begås utan att man får veta det? Vilka regelverk följs och vilka följs inte?
Även om det för ögonblicket ser mörkt ut med alldeles för många dysfunktionella processer, finns nu tillfället att enas kring en ny strategi.
Det första som krävs är dock ett erkännande att något är trasigt.
Tyvärr känns det än så länge som en avlägsen insikt i den rödgröna majoriteten.