De politiska partierna verkar i dag av många betraktas mer som olika lag man kan ”gilla” mer än att stödja den politik de företräder.
Hur kommer vår demokrati att förändras i takt med att väljarna inte orkar/har lust att ta reda på vad partierna faktiskt står för kombinerat med partiernas oförmåga att nå ut med sina budskap?
När den politiska debatten regelmässigt beskrivs som ”gräl” och ”tjafs” även av etablerade medier?
När krav på bildning och kunskap etiketteras som elitens förnedring av folket?
Då och då hör man röster som konstaterar att nu ”måste vi samarbeta med SD” eftersom partiet ökar i opinionen. Argumenten för detta är antingen att de ”förtjänar inflytande” tack vare sitt stöd av opinionen eller för att man hoppas att ett faktiskt inflytande skulle minska partiets ökande stöd.
Alla andra partier skulle således styra hela sitt politiska arbete utifrån ett parti de inte har något gemensamt med.
Denna logik och dramaturgi av svensk politik har fått orimligt mycket uppmärksamhet.
Politik bygger på politiska visioner och grundläggande värderingar som skiljer sig åt.
Det finns grundläggande politiska förklaringar till att så få vill samverka med Sverigedemokraterna. Det finns ingen orättvisa i att ett parti inte hittar några andra att samarbeta med. Det betyder inte att partiet skulle sakna inflytande eller ”mobbas”.
Det betyder bara att ingen delar deras värderingar och politik.
Varför är det annars inte mobbning att Vänsterpartiet inte samarbetar med Kristdemokraterna i riksdagen eller Sverigedemokraterna med Feministiskt Initiativ i regionfullmäktige på Gotland?
Om man som väljare anser att partierna ska samarbeta med ett visst parti är det kanske bättre att man röstar på det parti man tycker att de andra ska samarbeta med. Demokratin fungerar och är ett hittills oslagbart samhällssystem. Det kan aldrig vara ett problem att det parti växer som de flesta anser är det bästa partiet. Det är så folkets röst talar.
Däremot är inte vår demokrati byggd på dokusåpametoden: att man ska rösta ut någon, ingen fattar att en röst på ett parti är en missnöjesröst. Det fungerar inte så.
Politikerna är självklart en del i att det har blivit som det blivit. Man har tagit aktiv del i spelet om ”vem tar vem”.
Istället för att vara noga med fakta och respekt sprids det väldigt mycket, om inte alternativa så engöda, fakta inom de flesta partier.
Och inte minst: påståendet att medierna mörkar eller har en politisk agenda sprids av många som borde veta så mycket bättre.
Men även här sticker SD ut genom att helt diskvalificera alla traditionella medier och istället hänvisa till de egenfinansierade sajterna där hat och myter sprids fritt.
Att berätta om detta kallas av vissa för att ”kasta dynga” och ”trakassera” SD.
Så länge vi har lyckan att leva i en demokrati väljer vi själva både vem vi vill tro på och vem vi vill rösta på.