Vis av erfarenhet klädde jag mig varmt inför årets 1 maj-tal i Bingebyparken.
Det hade jag inte behövt. För en gångs skull var det varmt och skönt. Kanske tyckte vädrets makter synd om den politiska makten som i synnerligen tunna led skulle demonstrera mot sig själv.
Det är ju ett uppdrag som borde vara omöjligt men som socialister och kommunister tränat på i många år.
Årets S-talare var biträdande partisekreterare Katarina Berggren. Hon höll ett inspirerande och välskrivet tal och hade man levt i den socialdemokratiska delen av världen kunde man kanske också hitta samband mellan orden och den verklighet man lever i.
Jag hade lite svårt att hålla ansiktet i ordning.
Inte minst när den fantastiska socialdemokratiska insatsen 10 miljarder till kommuner och landsting presenterades.
”Och för Gotland betyder det 4 6 m i l j o n e r kronor! Som kan användas till att anställa fler undersköterskor och fler lärare”.
Fantasiskt.
Om det inte vore för att dessa 46 miljoner ekar tomt när de släpps ner i ett hål för att täcka ett underskott på 1 2 3 m i l j o n e r kronor.
Men det låter ju bra att 10 miljarder innebär 30 000 nya jobb i välfärden.
Personligen hade jag också lite svårt att smälta klyftan mellan orden på det största plakatet ”Stärk industrin” och hur Socialdemokraterna agerat när industrin ställs mot ännu ett Natura 2000-område.
Den internationella solidariteten som brukar vara ett av de viktigaste inslagen i 1 maj-talen, ja dessa ord kändes rent av osmakliga.
”Vi socialdemokrater nöjer oss inte med tak över huvudet”...
Vid sidan om den glorifierade bilden av partiet Socialdemokraterna kom självklart det vanliga mantrat om allt elände Alliansregeringen ställt till med. Det verkar som att man verkligen tror på att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Och även om hälften vore sant: gör något åt det då! Det är ni som har makten nu, sluta gnälla och börja jobba.
Ett mejl refererades i medier dagarna före 1 maj, det var en mall på hur de som ska tala på de olika S-demonstrationerna ska hålla sig till.
Mycket kändes också igen från Katarina Berggrens tal i det Stefan Löfven höll senare på dagen i Göteborg.
Att inte ens lita på sina företrädare så mycket att de får hålla sina egna tal säger en del om ett parti.
I denna mall ingick att sätta bilden av en nationell oro. Det är en bild som är sann. Däremot borde Stefan Löfven och LO istället för att skylla på den förra regeringen, se sitt eget ansvar i hur denna stora oro uppkommit. Genom en väldigt medveten kampanj svartmålade dessa båda Sverige inför valet att de verkligen inte borde ta upp oron som ett problem utan som en framgång.
Nu kör man en annan skrämselpropaganda: ”Högern” vill sänka lönerna för de mest lågavlönade och riva upp den svenska modellen där arbetsmarknadens parter förhandlar om löner och avtal.
Att inget av det är sant verkar inte spela någon roll, lika lite då som nu.
1 maj är en dag där arbetarrörelsen och socialdemokrater, vänsterpartister, kommunister (och på Gotland även FI), ska manifestera samhörigheten kring det socialistiska samhällsbygget.
Men även ett sådant behöver väl bygga på verkligheten?