Det var ju bara en tidsfråga men i dag händer det. Cirka 4000 kvinnor inom den svenska journalistkåren skriver under uppropet #deadline.
Det är så tragiskt att läsa om alla upplevelser och hur förövarna skyddas, även av journalister som i våra jobb avslöjar och ställer andra till svars.
Liksom inom andra kreativa yrken är männen som beter sig som om kvinnor är till för deras höga nöjes skull, ofta upphöjda inom sitt gebit. Man kan därför inte ”hänga ut dem”, det skulle förstöra deras karriärer.
Kan det bli mer cyniskt än så?Nu hängs inga enskilda förövare ut i uppropet #deadline, lika lite som enskilda män hängts ut under de andra taggarna #imaktenskorridorer, #tystnadtagning, #närmusikentystnar, #teknisktfel, #medvilkenrätt och andra yrkesgrupper som börjat berätta om en struktur av sexism och sunkig kvinnosyn. I går kom ett upprop från fackförbunden under #InteFörhandlingsbart.
Trots att man läst många vittnesmål vid det här laget går det inte att värja sig mot hur kollegor berättar om hur män i alla möjliga och omöjliga sammanhang ser sina kvinnliga kollegor som objekt som ska stå till förfogande.
Nån blir indragen på en toalett och ombedd att runka av sin kollega lite snabbt. Nån blir öppet recenserad av sina kollegor vid arbetsplatserna bredvid. Många blir utnyttjade under berusning på personalfester.
Man får skämta om #metoo, även om det är svårt att hitta nån vinkel som är rolig med alla de vidrigheter som det vittnas om. Däremot är det orättfärdigt att förminska, medvetet inte begripa och förvanska allt det som faktiskt hänt verkliga personer. Eller avfärda alla som berättar för att man själv inte varit utsatt, eller för att man varit utsatt men uppskattat det.
När berättelser från slutna grupper läcker ut har många män blivit rädda, och det med rätta. Deras beteende är plötsligt lagt i dagern. Det som de så länge kommit undan med, avslöjas i all sin ynklighet och många är rädda att deras karriärer, familjer och nätverk ska förloras.
Varför har så få polisanmält frågar sig många och det är svårt att veta om de menar att det ska vara brottsligt att vara svinig mot kvinnor eller om de menar att så länge det inte är ett brott är det inget att prata om.
Vad skulle hända om man skulle anmäla detta till polisen: ”Det satsades pengar i ett tipssystem. Vem skulle först ´få omkull´ mig. Och så chefen som inte hälsade på mig på två år men som ändå hade åsikter: ´Flickan är ju söt men varför har hon aldrig kjol?´”.
Och vad skulle polisen göra åt det? Är det okej bara för att det inte är olagligt? Nej, så klart inte. Hur mycket somliga vill tona ner, vifta bort eller undergräva förtroendet kommer bilden av vad det handlar om inte att kunna döljas igen. Ingen kommer längre att kunna säga att de inte vet.
För är det något som karaktäriserar alla berättelser är det att de drabbade HAR berättat. Men förövarnas väl och ve har oftast vägt tyngre. Konsekvenserna har uteblivit, attityderna skyddats och därmed också accepterats.
Att blottlägga dessa strukturer, relationer och lojaliteter är det kanske viktigaste av allt. Och de sträcker sig långt utanför sexism och övergrepp. Det påverkar också vid rekryteringar, lönesättning och vilket ledarskap som premieras. Det är dags att se det.