Scen 1:
En grupp flyktingar vägrar gå ur bussen vid ett asylboende i Fredriksberg i Dalarna. Boendet är enligt uppgift på dt.se i dåligt skick och personer i byn säger sig ha förståelse för att flyktingarna inte är nöjda.
”Husen är förfallna och det finns bara ett kök på fem huskroppar. Hur är det när man har småbarn och kan behöva laga välling på natten?” frågar sig någon.
Anläggningen saknar tillgång till tv och internet så det är omöjligt att använda mobilerna de har med sig från hemlandet.
Scen 2:
Ett svenskt företag söker personal och riktar sig till ungdomar. 100 lediga platser finns, inte en enda sökande.
”Nej, alla ungdomar är inte så sociala att de känner sig bekväma med att sitta i en kundtjänst” ursäktar Eva Wettermark det obefintliga intresset i Göteborgs-Posten.
Nog säger dessa bilder lite om hur vi ser på folk och folk.
Det finns med all sannolikhet många som tycker att det är lika fel att tacka nej till jobb för att man inte är bekväm med uppdraget som att tacka nej till ett boende som inte uppfyller ens förväntningar.
Men lata (svenska) ungdomar hetsar inte alls till samma virala fenomen som en flykting som hamnar mitt ute i det svenska ingenting och uttrycker sin oro för att det är ”för långt till affären”.
Hur vi förmedlar olika händelser, vilka bilder vi väljer att föra vidare skapar tillsammans våra olika verkligheter. Det finns personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna som uppenbarligen inte ser det hetsande mot invandrare som sprids i sociala medier från personer som säger sig vara SD-anhängare.
Precis som det finns anhängare i alla partier som har sin bestämda världsbild och inte kan se några sprickor i dess fasad. Som bara delar nyheter och undersökningar som stödjer den egna uppfattningen.
Chefredaktören för Dagens samhälle, Mats Edman, uttryckte det klokt i en krönika: ”Vanligt folk har inte särskilt fastlåsta ideologiska åsikter. Därför är de mottagliga för all slags information (och desinformation) om frågor som står högt på agendan. Vanligt folk har förmåga att känna empati för flyende barnfamiljer, rumänska tiggare och samtidigt kan de uppleva djup oro för konsekvenserna av den omvälvande samhällsutvecklingen. Migrationen av i dag är inte densamma som arbetskraftsinvandringen av i går”.
Och medan andra som är så övertygade om sin världsbild slåss om vem som är mest kompis med SD så är det just detta parti som vinner.
Kanske dags för en septemberöverenskommelse: Att alla genast måste sluta upp med att diskutera och analysera hur olika saker gynnar SD.
Det är parodiskt att detta ska vara överordnat all politisk debatt, det måste få ett slut.
Medier måste också börja granska SD precis som man gör med alla andra. SD kan inte bara få komma till tals när någon inte vill vara med dem eller när det ska pratas opinionssiffror.
Deras politik, förutom en enda fråga, har gått fri sedan deras inträde i riksdagen och det är symptomatiskt att det var en annan politiker (Anna Ljungdell (S), kommunalråd i Nynäshamn), och inte en journalist, som avslöjade SD:s drastiska nedrustning av välfärden i landets kommuner och landsting.