Det talas mycket om sex timmars arbetsdag igen efter att frågan varit tämligen ljummen i några år.
Ett steg på vägen kunde ju vara att återgå till åtta timmars arbetsdag. Det skulle förmodligen göra storverk för folkhälsa och effektivitet.
Fackförbundet Vision organiserar anställda inom kommuner och landsting, i deras tidning redovisas i senaste numret en undersökning som visar att nästan hälften av dem som svarat utför arbetsuppgifter på fritiden varje dag eller minst en gång i veckan.
Fyra av tio anser att det har blivit vanligare under senare år.
Hälften av dem som jobbar på sin fritid gör det för att den ordinarie arbetstiden inte räcker till.
Nyligen firades ettårskalas för en ny föreskrift från Arbetsmiljöverket som syftar till att arbetets organisering och arbetsbelastning ska utformas så att det förebygger ohälsa. Det borde vara en självklarhet men är det bevisligen inte.
Att kunna vara ledig på sin fritid är så grundläggande att det inte ska behöva ifrågasättas. Arbetsgivaren har inget att säga till om vad du gör på din fritid, den är just det: fri tid.
En förmån som också kan bli ett dilemma i sammanhanget är möjligheten att jobba hemifrån. Det kan bli svårt att sätta gränser för var jobbet börjar och slutar när man jobbar hemma.
Calle Rosengren, arbetsmiljöforskare vid Lunds universitet, säger så här till tidningen Vision: ”Jobbar man hemma på kvällarna kan det vara svårt att varva ner och få den sömn man behöver. Risken är att ansvaret läggs på individen som förväntas sätta sina egna gränser, men det är inte rätt. Var och en måste få stöd från sin arbetsgivare med tydliga riktlinjer och rimlig arbetsbelastning”.
För det är svårt att värja sig mot arbetsgivare som uppmuntrar och belönar medarbetare som inte lägger så stor vikt vid arbetstider. De som utan att blinka jobbar på sin fritid utan att skriva upp det som arbetstid.
Det spelar ingen roll om man formellt säger att självklart ska ingen jobba på sin fritid om man i praktisk handling på olika sätt belönar dem som gör det. Och suckar och stönar när andra kräver sin rätt att slippa.
Det skapar en norm för hur en ”bra medarbetare” ska jobba.
Och alla de som inte kan, eller vill, ägna sin fritid åt arbete blir, besvärliga och krångliga.
Det här är ett problem som arbetsmarknadens parter borde ta på mycket större allvar än man gör.
Hur tillgänglig kan man kräva att medarbetarna är utanför arbetstid? Hur ska de som inte klarar att uppfylla denna tillgänglighet kunna matcha förväntningarna?
Det pratas mycket om a- och b-lag och klyftor, här har vi en än så länge alldeles för osynliggjord klyfta på arbetsplatserna.
Det finns ingen anledning att tro att situationen för anställda i privat sektor skulle vara annorlunda.
Och så länge vi har en verklighet där hälften av alla som jobbar, jobbar mer än åtta timmar per dag, känns diskussionen om sex timmars arbetsdag avlägsen.