På söndag ska vi som är medlemmar välja vilka företrädare vi vill ska sköta det demokratiska arbetet i Svenska kyrkan.
Istället för som i andra föreningar ha nomineringar och val på årsmöten eller motsvarande, sker dessa val genom samma procedur vi väljer ledare för landet. Många förordar ett enklare och billigare val så sannolikt är det sista gången valet sker i så stor skala.
Förutom att det är en stor apparat som kostar mycket pengar är det som att välja bland grupper och partier som alla vill samma sak.
När man läser alla inlägg från de olika nomineringsgrupperna ser man få konflikter.
Dessutom engagerar valet få medlemmar, senaste valet röstade bara tolv procent av medlemmarna på Gotland.
Den stora skillnaden står mellan Sverigedemokraterna och resten. SD vill göra kyrkan nationalistisk och sluten gentemot andra trosyttringar. Tack vare det låga valdeltagandet har partiet mobiliserat hårt för att nå framgång i valet. Ju färre som röstar, desto större är chansen att de lyckas.
Därmed har valet till stor del handlat om att man ska gå och rösta för att hindra SD att ta över kyrkan.
En annan skiljelinje som är tydlig är huruvida kyrkan ska ledas av politiker eller anställda i kyrkan.
Kyrkans roll, innehåll och plats i samhället, det valet borde handla om, hamnar i andra rummet.
Här finns stora skillnader, även om de inte syns i de olika manifesten. Ska kyrkan vara öppen och följa med sin tid, eller ska den stå fast vid gamla värden och gamla traditioner? Det är kanske den största konfliktytan inom kyrkan.
Att partipolitiken finns med i kyrkovalet är ett arv som lever kvar men som alltså ifrågasätts av allt fler.
För den som vill rösta men inte är insatt blir det ganska förvirrat att ha dels politiska partier, dels nomineringsgrupper men där ändå basen består av lokala politiker från olika partier.
Varför finns partierna om de ändå är med på samma valsedel? Och, som sagt, särskilt svårt att förstå blir det när alla går till val på samma sak: en öppen folkkyrka där gudstjänsten står i centrum, om man hårdrar argumenten.
För oss som vuxit upp på den gotländska landsbygden har kyrkan alltid varit en självklar och central del i tillvaron.
Man hade kyrkan, bygdegårdsföreningen, idrottsföreningen och centerrörelsen var i hög grad delaktig i allt som hade med sockengemenskapen att göra. Därför är det för mig inte svårt att se kopplingen mellan kyrkan och Centerpartiet. Säkert har andra liknande erfarenheter med kopplingar med andra partier. Men då handlar det mer om traditioner än om kyrkans innehåll.
Är du medlem men inte brukar rösta för att du helt enkelt inte känner dig tillräckligt motiverad eller engagerad finns den här gången ett annat skäl att lyfta från sofflocket. Och det är att stå upp för vilken sorts kyrka du inte vill ha.
Det kan vi alla göra.