Hade Region Gotland varit med i tv-programmet Lyxfällan hade den kända budgettavlan visat ett skrämmande resultat om man studerade nämndernas intäkter och vad de faktiskt gör av med.
Ett underskott på cirka 25 miljoner för förra året betyder att verksamheten gör av med två miljoner man inte har, varje månad.
Nu går inte pengarna till vare sig lyxiga väskor, snabba bilar eller utsvävande krogliv. De går i stort sett uteslutande till det som alla, både allmänhet och politiker, prioriterar högst: vård, skola och omsorg.
Men det hjälper ju inte när vi fortsätter att göra av med pengar som inte finns.
I det perspektivet, det krasst ekonomiska, vore kanske det bästa att lägga ut all verksamhet på privata utförare? För hos dessa är det nämligen omöjligt att göra underskott år efter år, där måste man sköta verksamheten inom de ramar som finns.
Nu var detta inget seriöst förslag, om någon mot förmodan skulle tro det, utan ett försök att ge en bild av den skeva debatten där man istället för att förbjuda vinster i välfärden borde studera underskotten.
Kan det offentliga möjligen lära något av det privata?
Här på Gotland har denna fråga besvarats högt och ljudligt med ett rungande nej av den rödgröna majoriteten. Man behöver ingen konkurrens eller hjälp av det privata näringslivet.
Den så kallade offentliga sektorn på Gotland utgör en helt dominerande part, både i samhället generellt och som arbetsgivare.
Regionen har ansvar och makt över hela samhällsutvecklingen, där jobbar cirka 5 582 personer, näst största arbetsgivare är Svenska Spel med 375 anställda. Inte ens när man slår ihop de 18 största företagen efter regionen kommer man upp i samma storlek personalmässigt, de har tillsammans bara 3 505 anställda.
Alla som jobbar i offentlig skola, vård och omsorg gör ett fantastiskt jobb med våra barn, sjuka och gamla, inte tu tal om den saken.
Men som jag skrev häromdagen kommer behoven och efterfrågan alltid att vara större än det samhället förmår att ge. Därför är styrningen, kontrollen och prioriteringarna så viktiga på ett övergripande plan.
Denna kontroll är bristfällig konstaterar revisorerna i sin rapport som ska behandlas på fullmäktige i dag tillsammans med årsredovisningen. Revisorerna kan inte ens se om målen är uppfyllda och det finns så många mål i styrkorten att det blir oöverskådligt.
För att få en fungerande politisk process är det nödvändigt att majoriteten pekar ut en riktning och en plan. Det är majoritetens ansvar och de sitter på resurserna för att både ta fram underlag via tjänstemännen plus att de har anställda politiker som kan jobba fram genomarbetade underlag till budgetberedningen som inleds inom kort.
De senaste åren har budgetberedningen kommit till ett odukat bord vilket leder till både frustration, tidsnöd och alltför stort utrymme för tjänstemännen att styra upp så det kommer fram en budget.
Det är nog inte det som väljarna gav de rödgröna mandat för.