Jag röstade nej till både EU och euro när det begav sig.
1994 hade jag precis börjat jobba som journalist och var allmänt skeptisk till alla maktstrukturer. Det är jag ännu men är numera inte alls lika tvärsäker angående själva unionstanken.
Det som vägde tyngst i min vågskål var dock inte själva unionen mellan länder utan den mur den byggde mot länderna utanför. Och där står jag ännu kvar åsiktsmässigt.
När Storbritannien nu sagt sitt och vill lämna EU har det beskrivits som en katastrof och dödsstöten för unionen.
De som röstade för att stanna vill ha en ny folkomröstning och bilden sprids av att många inte förstod vad de röstade på.
Vi andra ska kanske inte vara alltför snabba med att klassa britterna som lite korkade som inte vet vad EU är eller gör.
Vi har nog rätt diffusa begrepp om saken själva.
Inte minst beror det på att när vi får höra om beslut eller debatter i EU så handlar det om knasiga regler eller knasiga ledamöter som gör knasiga saker. Det vanliga tragglet i parlamentet når sällan eller aldrig fram genom bruset.
Det ligger för långt bort. Ändå påverkar besluten oss direkt i vår vardag.
Tanken att ha avtal och samarbeten för att undvika krig och andra konflikter är lika angelägen och klok i dag som när EU bildades.
Men man har också byggt ut denna fredstanke med så många andra goda ambitioner att många upplever att systemet är överordnat syftet.
Ifrågasättande av regler och system är oftast ett sundhetstecken och gör att makten ständigt behöver ha förklaringar och goda argument för sin sak. När makten slutar lyssna och avfärdar allt ifrågasättande skapas ett glapp där populism och fördomar får växa fritt.
Det finns med all säkerhet många som röstade för Brexit med goda argument och saklig kritik mot överstatligheten, men bevisligen finns också oroväckande många för vilka omröstningen handlade om något annat.
Om invandring.
Det finns ingen logik i denna koppling över huvud taget då EU som bekant varit kallsinnig och ointresserad av att hantera flyktingströmmarna genom Europa. Att gå ur EU betyder inte stopp för invandring.
Ändå sprids vidriga vittnesmål om hur britter ropar efter invandrare på gator och torg att de ska passa sig för nu åker de ut.
Populismen och främlingsfientligheten slår sina lovar runt hela Europa, Storbritannien är inte unikt i det fallet. Det gemensamma är att hitta en syndabock för det man upplever är orättvist och fel.
Invandringen och EU är tacksamma måltavlor. På ett sätt är Brexit en nyttig läxa för oss alla.
Vad ska vi skylla på när EU inte finns och invandringen är stoppad?
På Gotland vet vi, missnöjespartiet Sverigedemokraterna har ju inte invandringen att skylla på här, vilket gör att de varken har politiska lösningar eller idéer över huvud taget. Men i de fall de faktiskt har tyckt något har vi förstått att det är fastlänningarna som är problemet.
Protektionism och nationalism har dock aldrig fungerat bättre än samarbeten och handelsavtal. Det borde alla veta vid det här laget, inte minst som gotlänningar där vi lever varje dag med spåren av just internationella handelsavtal och utbyten fullt synliga omkring oss.