När missförhållanden eller rena brottsligheter avslöjas och det framgår att detta varit känt och accepterat i en större krets sedan länge undrar jag mycket över alla som inte sagt nåt. För att de inte vågat/orkat/trott att de kunnat säga till.
Inte minst undrar jag över alla skandaler inom välfärden, både den offentliga och den privata, som avslöjas först när medierna gör ett avslöjande.
Vad har facket gjort? Hur har skyddsombuden agerat?
Vi har många bra lagar för att skydda både anställda och fackligt förtroendevalda. Det finns lagar och avtal som styr hur verksamheten ska bedrivas. Lagar kan man inte komma undan, avtalen är en överenskommelse mellan arbetsgivare och anställda.
Alltså lika mycket arbetsgivarens regelbok som personalens. Vilket ibland glöms bort, inte minst av arbetsgivarsidan.
Från S och LO har nedläggningen av Arbetslivsinstitutet förklarats som orsak till dålig arbetsmiljö. Arbetsgivarsidan borde jubla åt denna inställning eftersom det minskar trycket på dem att faktiskt följa de lagar som finns och fungerar alldeles utmärkt, oavsett om det finns ett Arbetslivsinstitut eller inte.
Fack och skyddsombud har ett stort ansvar i att se till att lagar och avtal efterlevs. En inte så nogräknad arbetsgivare kan annars skapa ett klimat där den som vågar säga ifrån, eller kanske bara ställa jobbiga frågor, blir hårt ansatt och tystad.
Såvida hen inte är beredd att offra sin anställning och bara gå. Som nån klok person sa: på en tyst arbetsplats hörs man extra mycket.
Att vara i ständig opposition med allt och alla är inte särskilt konstruktivt. Man blir en paria som ingen orkar med och ingen lyssnar därmed heller på det man har att säga. Oavsett hur rätt man har i sin kritik.
Men välvilliga kritiker borde alla både efterlysa och vårda. Såna som är på samma lag som en själv men som vågar och orkar ifrågasätta, med målet att något ska bli bättre.
Jag tänker på alla dessa ”bråkstakar” och hur de passar in i Svenskt Näringslivs nya önskan om att ta bort faktorn ”särskilda skäl” för att kunna säga upp anställda.
De intentioner man kan läsa i Januariavtalet och som jag var försiktigt positiv till i en ledare häromdagen (19/2) har en helt annan klang än det dokument som i torsdags presenterades av Svenskt Näringsliv.
Där talade man inte bara om större flexibilitet utan om att man helt vill slippa ange någon grund för att säga upp en anställd av personliga skäl.
I dag kan en sådan uppsägning handla om misskötsamhet, svårigheter att samarbeta, arbetsvägran, trakasserier eller illojalitet. Men det kan inte ske godtyckligt.
Man kan alltså inte bara säga att man tycker att en medarbetare misskött sig, man måste kunna säga hur och var och när. Det är verkligen inte svårt att ange dessa skäl om de faktiskt finns och få fackliga företrädare försvarar nån som misskött sig.
Man undrar lite över varför arbetsgivarna skjuter in sig på uppsägningar av personliga skäl.
Begreppet ”arbetsbrist” är väldigt flexibelt och kan dessutom utformas exakt så att det blir rätt kompetens som avgör vilka som får stanna och inte.
Det är lite av själva definitionen av arbetsbrist.