Hur är egentligen sammanhållningen och viljan att samarbeta inom den borgerliga alliansen?
Utifrån sett verkar relationerna minst sagt frostiga. Frågan är om det ens finns en allians värd att tala om längre. Hur det än slutar är frågan hur man ska hantera alla ord som sagts och ställningstaganden som gjorts.
Det verkar alltmer som att vi istället för att ha två block nu har tre. Ett konservativt bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna med outtalat, men ändå underförstått, stöd av Sverigedemokraterna, ett liberalt mittenblock bestående av Centerpartiet och Liberalerna och ett vänsterblock med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Huruvida Gustav Fridolins avgång kommer att leda till att Miljöpartiet navigerar sig tillbaka mot mitten istället för att spika sig fast i vänsterblocket återstår att se. Det skulle öppna för en ny spelplan på mitten men än så länge finns inte detta alternativ.
Med tanke på att de två partier som stadigt hållit fast vid det som Alliansen gick till val på: att hålla ihop Alliansen och att inte samarbeta eller förhandla med SD nu uppmanas att ”visa sina kort”, av sina två allianskollegor, känns framtiden för Alliansen inte särskilt hållbar.
De avkrävs ”välja mellan Löfven och Kristersson” som om det någonsin varit otydligt vem som är deras statsministerkandidat.
Det är inte där skon klämmer.
Ulf Kristersson (M) kommer nästa måndag att föreslås som ny statsminister. Vid en presskonferens i går var han tydlig med att oavsett vilken regering han kommer att leda, om han blir vald, är det Alliansens politik han kommer att lägga fram för riksdagen.
Han vill helst ha alla fyra allianspartierna med, men kan nöja sig med KD som hittills är det enda parti som redan sagt ja till Kristerssons erbjudande. Detta kan knappast tolkas på annat sätt än att han räknar med stöd av allianspartierna och Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet hade hellre sett att Annie Lööf (C) fick ett sonderingsuppdrag för att undersöka om det skulle släppa på låsningarna från framför allt Miljöpartiet. Detta stoppades av M och KD.
Den stora stötestenen ligger självklart vid frågan om hur Kristersson tänker sig få stöd för sin politik i kammaren. Vid presskonferensen förklarade han att han inte avser förhandla med SD men att han inte heller har några problem med att SD röstar för Alliansens politik.
Då ska man minnas Sverigedemokraternas löfte att fälla alla regeringar som inte förhandlar med dem om framför allt invandringspolitiken. Kanske räknar Ulf Kristersson med att det inte behövs några sådana förhandlingar då politiken närmat sig SD:s så pass att partiet är nöjt.
En förhoppning som nog är mer from än realistisk.
Svenskarna röstade bort Löfven och hans rödgröna regering men man röstade inte fram en konservativ högerregering. Kristersson kommer inte att släppas fram av riksdagen. Jan Björklund och Annie Lööf deklarerade redan under gårdagen att de håller fast vid sitt tidigare ställningstagande.
Det hade onekligen varit enklare om väljarna gett ett tydligare besked men ett extra val skulle sannolikt inte göra bilden klarare.
Det är bra att Kristersson prövas. Frågan är vad som blir nästa steg.