Min lilla hand liksom försvinner i hans stora hand. Sommarsvettiga händer möts i ett handslag. Jag känner att det kittlar till på handflatan och när våra händer skiljs åt märker jag att det ligger en sedel i min hand. Mannen som nyss hälsade på mig har i tystnad gett mig pengar. Jag har fått dricks av en amerikansk kryssningsgäst som tack för guidning och berättelser från min plats.
Denna vecka får Gotland besök av många människor från hela världen.
Till er som besöker oss – hoppas ni tycker om vår magiska ö!
Tänk vad många berättelser som kommer berättas om Gotland och oss gotlänningar. I bussar, på guidade turer, på fester, på stranden och över en glass i hamnen.
Om Visborgs slott, återmilitarisering, fossilers ursprung och gotländska ängen. Om hur vintern är på Gotland, vad färjebiljetten kostar för öbor och att det är omöjligt för en gotlänning att besöka både Fårö och Hoburgen på samma dag.
Jag vill i min tur berätta för er läsare om Håkki. Han heter egentligen Tomas Eriksson och bor i Ljungaverk i Medelpad.
Han beskriver sig själv som glesbygdsinvecklare som bor på glansbygden.
Han har gjort ett spännande konstprojekt i form av en resa mellan Sundsvall och Trondheim längs Sankt Olovsleden.
Där har han djupdykt i jantelagen som många gånger dominerar de små samhällena.
Projektet handlar om mötet med det främmande utifrån ett historiskt och samtidsperspektiv.
Han har samlat in skitsnack, historier och rövarhistorier från varje by om nästa by. Sedan konfronterat den berörda byn med berättelserna för att ta reda på om fördomarna stämde och källan till historien. Det finns som bekant en tendens att vi pratar om varandra istället för med varandra.
Resultatet blev olika vykort, med motiv av klassiska vyer från bygderna och med adjektiv hämtade från grannbygden med de fyra mest sagda fördomarna till exempel “idiot-patriot”, ”fejkstadsbor”, ”flottluggar”, ”SM i skaljacka”, ”bråkiga” och “raggarsvin”.
Håkki berättar att hans uppväxt var sådan att man skulle tycka illa om de från grannorten Ånge, de ville alltid slåss och var oftast fullast och svinigast.
Ångeborna i sin tur tyckte att de från Ljungaverk var “wannabe-stadsbor” och snobbar som tog alla deras tjejer. Det är inte bara ungdomar som pratar på detta sätt, de äldre berättar ofta liknande historier från deras tid som ung.
Jantelagen har fortfarande ett starkt grepp och man tycker ofta att det satsas mer på andra byar än sin egen med resultatet “snobbar” som följd.
Kan man göra en motsvarighet på Gotland?
En Nils Holgersson resa från Sundre till Fårö och dokumentera vad socknarna har för fördomar och berättelser om varandra?
I vilket fall borde vi reflektera mer över hur vi kan samla och sprida vår egen nutidshistoria. Berättelser är alltid uppskattade.