Ibland blir enigheten i fullmäktige så stor att slutsatsen landar i en fråga varför ingen lagt några konkreta politiska förslag om det alla är så ense om.
Som när nedsläckningen av landsbygden har diskuterats i över 20 år utan att ha fått nån annan lösning än att lamporna nu släcks och stolparna monteras ned.
”Inget parti har ju begärt pengar till investeringar” konstaterade Tommy Gardell (S) i en interpellationsdebatt i fullmäktige i går med anledning av en fråga ställd till honom av Björn Dahlström (C).
Men uppgivenheten inför nya regler och kostnader för dessa har varit långt större än uppfinningsrikedomen för att vända utvecklingen.
Med tanke på långbänkar och att fastna i allt som ”inte går” är det uppfriskande med nya personer i politiken. Människor från verkligheten om uttrycket tillåts. Såna som Lisa Blochmann på Fårö.
När hon begärde ordet i frågan fick hela ärendet en glöd som borde ha ingjutit hopp i hela församlingen.
Engagemanget finns hos andra som strävat på länge också, det är inte det jag menar. Alla är olika och jobbar på olika sätt. Men personer som Lisa Blochmann gör politiken levande och begriplig. Hon beskrev hur hon kollat frågan om belysning på enskilda vägar på Öland och funnit att där är frågan med de gamla miljöfarliga lamporna inget problem alls. Man har helt enkelt bestämt att de ska bytas ut. Inget mer med den saken.
Så det som är möjligt på Öland är självklar även möjligt på Gotland.
Men finns viljan?
I går verkade alla partier eniga om att belysningen är viktig, så nu hoppas nog många på lite handlingskraft också.
Problemet med de statliga vägarna återstår, här kan inte regionen själv bestämma, även om man skulle hitta en källa att ösa pengar ur. Den kampen får drivas gentemot regering och Trafikverket.
Varför är det då så viktigt med några gatlysen ute på landsbygden? Är det inte bara en symbolfråga, ett utanpåverk som inte fyller nån praktisk funktion?
Någon, jag minns inte vem eller var, konstaterade att gatlysen mitt ute på landet kunde vara trafikfarligt eftersom bilistens ögon då måste ställa om sig, först till upplyst gata, sedan kort därefter att det blir mörkt igen.
Kan kanske ligga något i det men då har man också sitt perspektiv helt och hållet hos genomåkaren, inte hos dem som bor i närheten av lampornas sken.
Hade det handlat om att investera i nya stolpar och armaturer så hade det nog varit svårt att uppbåda så mycket engagemang men nu handlar det om en befintlig service och trygghetsfaktor. På flera ställen har belysningen dessutom kommit till genom ortsbefolkningens eget arbete för att sedan ha tagits över av kommunen/regionen eller staten.
Lisa Blochmanns förslag om att dela upp arbetet på kanske ett femårsprojekt var bra.
Man behöver inte byta ut alla samtidigt utan ta det i etapper.
Om alla nu är så ense som det verkade vid gårdagens fullmäktige måste man ju också kunna prioritera belysningen av landsbygden.
Viktigast är dock att den utlovade dialogen blir av och att det inte bara handlar om envägsinfomation om redan fattade beslut.