I sin premiär på Gotlands Folkblad i våras sågade Erik Fransson mig som facklig företrädare.
Han har sedan dess återkommande ifrågasatt min fackliga kompetens, bland annat påstått att jag ”visar (prov) på en fundamental kunskapsbrist om hur fackförbund fungerar”.
I sin måndagsledare lyfter han åter denna debatt genom att hänvisa till en ledare jag skrev i januari (!) om hur fackförbundet Livs agerat mot ett kafé där man inte hade någon medlem att företräda.
Att kritisera fackets metoder i såna lägen är alltså detsamma som att inte begripa hur den svenska modellen fungerar och dessutom tycka att det är okej med oschyssta villkor på arbetsmarknaden.
Jag har återkommande talat för att LO-facken borde ägna mer kraft åt just oschyssta villkor istället för att driva partipolitiska kampanjer.
Det finns så väldigt mycket att göra att partipolitiken inte ens borde vara på agendan, förutom av de rent självklara skälen – att facken ska vara obundna – för att resurserna helt enkelt inte borde räcka till detta.
Inte minst borde facket bli bättre på att framhålla allt man kan göra om man drabbas av arbetsgivare som inte följer lagar och regler.
Det är en långt bättre medlemsvärvningsmetod än att bedriva politisk propaganda.
Det finns en utbredd missuppfattning om att man inte har något att sätta emot dåliga arbetsgivare.
Sanningen är att det finns en hel rad med fina lagar och avtal som styr vilka regler som ska gälla på arbetsmarknaden. Och det är inte ”fackets” lagar och avtal. Det är gemensamma överenskommelser mellan arbetsgivarsidan och de organisationer som företräder de anställda.
Jag är fullt medveten om att det trots alla fina lagar och regler kan vara både läskigt och svårt att i en konkret verklighet kräva sin rätt. Men det är ju det man måste bekämpa, inte ha som lösning att den anställde ska rösta på ett rödgrönt parti så löser sig allt.
För hade det varit så enkelt hade vi ju sedan september 2014 inte haft några problem med oschyssta villkor.
Istället för att diskutera dessa argument svarar Gotlands Folkblad med att jag är okunnig och emot den svenska modellen.
Sanningen är den motsatta: vi borde värna den svenska modellen på arbetsmarknaden genom att bättre informera om och använda alla de verktyg den innehåller.
Den svenska modellen innebär också att det råder föreningsfrihet, inte föreningsplikt. Det är också frivilligt att teckna kollektivavtal.
Men det räcker att en medlem i ett fackförbund på en arbetsplats kräver att kollektivavtal ska gälla så är arbetsgivaren tvungen att teckna ett sådant.
Men det finns, hör och häpna, de som frivilligt väljer att inte vara med i facket. Och det finns företag som av olika skäl väljer att inte teckna kollektivavtal.
Det gör inte dem automatiskt till dåliga arbetsgivare, lika lite som att alla med kollektivavtal automatiskt är föredömen.
Till sist ett tips i all välmening. Om Erik Fransson eller någon annan skulle utsättas för en facklig företrädare med ”fundamental kunskapsbrist om hur fackförbund fungerar” finns ett bra motmedel: väck misstroendefråga och kräv att hen avgår.
För såna företrädare ska inte ha fackliga uppdrag.