Gotlands siffror i den årliga gymnasiefrånvarorankningen är intressanta. Från sämst till nästan bäst. Det är en dramatisk förändring som har skett från ett år till ett annat.
Förhoppningsvis är det ett medvetet arbete från både förvaltning och skolenheter som nu resulterar i denna allt annat än marginella förbättring. Nu gäller det framöver att fortsätta ta frågan om närvaro seriöst och att försöka fånga upp orsakerna till den frånvaro som faktiskt ännu återstår.
Som Gotlands Tidningar i går berättade är trenden härmed alltså bruten.
Närvarolyftet är ett glädjande faktum. För det är egentligen inte heller tal om en spretig linje; gotländska elever har vid det här laget legat högt vad gäller frånvaro i ett antal år och 2016 stack man rentav ut särskilt genom att ha högst noterad frånvaro i Sverige.
Det är CSN som varje år sammanställer frånvaron och man inkluderar där gymnasieeleverna i hela landet. Viktigt att betona i sammanhanget är att de som upptas i statistiken är de som registrerats frånvarande i en sådan omfattning att de mist studiebidraget.
Några timmar hit eller dit är det alltså inte tal om att fånga upp, utan kartläggningen kan komma åt det mer strukturella.
Kanske blev fjolårets dystra siffror, för läsåret 15/16, något av en väckarklocka. Från regionens sida säger man sig dock länge ha tittat på gymnasial frånvaro.
- Skolorna på Gotland har alltid arbetat aktivt med de här frågorna och det är möjligt att åtgärderna nu börjar ge resultat, sade regionens gymnasiechef Lena Nordström i gårdagens artikel.
Anledningarna till att utebli kan variera stort. I samband med att fjolårets siffror släpptes nämndes i Gotlands Tidningar förra sommaren, 20/7-2016, hur Skolverket då pekat på såväl extrajobb som psykisk ohälsa.
Det senaste läsåret landade eleverna med större skolkhistorik på ön 5,6 procent. I sammanhanget är det en relativt låg siffra men det är likväl angeläget att inte det kommande året slå sig till ro. Även om gymnasieskolan är en frivillig vidareutbildning måste alla elever tas på allvar. Där spelar förståelsen till frånvaron en central roll.
En möjlig orsak till den förbättrade närvaro kan vara de hårdare reglerna för när månadens statliga tusenlapp dras in. Häromåret kunde en frånvaro på en femtedel av de schemalagda timmarna vara aktuell utan att det påverkade studiestödet.
Visserligen var det fem år sedan regelverket skärptes men det är inte otänkbart att en ny medvetenhet om följderna börjar etablera sig hos unga.
Att det nu även finns en helt annan press än förr på att skolor faktiskt ska rapportera frånvaron konsekvent - direktiven om rapportering har blivit hårdare - är i sammanhanget intressant av två skäl.
För det första gör det den här typen av statistik mer tillförlitlig.
Dessutom, när eleverna allt mer börjar förstå att lärarna faktiskt tar skolknoteringen på allvar kan det höja tröskeln att utebli utan giltigt skäl.
Kan det vara en kombination av arbete med att följa upp skolk och hårdare krav som nu ger resultat?