En knapp majoritet av alla småföretag i Sverige saknar kollektivavtal.
För gemene man i allmänhet och facket i synnerhet betyder det att dessa företag har orättvisa och orättfärdiga villkor för sina anställda.
För alla med inblick i livet som småföretagare ser det lite annorlunda ut.
Det är ”frivilligt” att teckna kollektivavtal. Jag sätter frivilligt inom citationstecken eftersom det i praktiken är ett måste. Om en facklig organisation säger åt dig att du måste ha kollektivavtal så måste du teckna ett sådant oavsett vilka villkor dina anställda har.
”Om du vägrar att förhandla och i slutänden teckna avtal kan den fackliga organisationen vidta åtgärder som kan bli besvärande för företaget” står det att läsa på sajten verksamt.se som är ett samarbete mellan Bolagsverket, Skatteverket och Tillväxtverket.
Många småföretag har fått erfara vad detta besvär innebär i praktiken. Blockad och fackliga representanter utanför din dörr hela dagarna som skrämmer bort kunderna.
Det är så accepterat att många inte höjer på ögonbrynen. Man utgår från att företaget är ett skurkföretag eftersom facket tar till såna metoder.
Varför ska man då slippa? Kollektivavtalet är ju en trygghet för båda arbetsgivare och anställda?
Problemet är som det mesta i den socialistiska världsbilden: en storlek förutsätts passa alla.
För fackföreningarna finns ingen skillnad på en arbetsgivare med 300 anställda eller 3, alla ska följa samma regler med all administration som följer med dessa.
Kollektivavtal sluts på förbundsnivå, väldigt långt från verkligheten för till exempel de två unga invandrare som tog över ett bageri i Linköping. Deras historia berättar den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell på sin blogg där en hätsk dialog har utspelat sig den senaste tiden mellan henne och Livsmedelsarbetareförbundet.
När de nya ägarna tagit över knackade facket på och krävde kollektivavtal för den ende anställde som följt med från den förre ägaren som inte heller hade haft kollektivavtal. När de nya ägarna förklarade att de inte var intresserade inleddes ett påtryckningsarbete som slutade i blockad och tvång att till slut skriva på ett avtal. Den anställde hade hela tiden haft samma lön som för den tidigare ägaren. Inga försämringar alltså.
Nu borde facket kanske sett sitt uppdrag som slutfört men historien fortsätter.
Ägarna har inte råd att ha kvar den anställde och tvingas säga upp denne. Personen i fråga får ett nytt jobb innan uppsägningstiden är slut så allt borde vara frid och fröjd. Men facket lägger inte ner vapnen mot det lilla företaget utan stämmer det till Arbetsdomstolen och kräver skadestånd på totalt 650 000 kronor.
Ingen medlem har lidit skada men Livs verkar inte nöjt förrän företaget går i konkurs.
Vi måste få in lite mer flexibilitet på arbetsmarknaden. Det är ett gigantiskt arbete som kommer att möta motstånd men som det fungerar nu kan det alltså bli så att det är bättre att någon blir arbetslös än har ett jobb hen är nöjd med.
Bättre att ett skötsamt företag går i konkurs än lever utan kollektivavtal.
Så kan vi ju inte ha det.