Det finns så mycket ondska och vidrigheter i vår värld som det är helt omöjligt att fullt ut ta in.
Men det mest obegripliga av allt är våld och övergrepp mot barn.
Mycket annat går att förstå hur det kan bli som det blir, men inte detta.
Det sitter en 55-årig man häktad, misstänkt för våldtäkt av barn. En psykiskt sjuk man har länge sökt kontakt med unga människor, med tydligt sexuella syften.
För tio år sedan avslöjades ett av de största beslagen av pornografi som gjorts i landet på just Gotland. I höstas var ett mål aktuellt där en 50-årig man utsatt upp emot 70 barn för sexuella övergrepp på nätet.
I GT:s artikelserie om våldsutsatta barn kunde vi i går läsa att det kommer in cirka fem orosanmälningar om barn som far illa på Gotland.
Varje dag.
Årligen 1 700.
Människor kan hamna i situationer där maktlöshet och desperation gör att de begår handlingar de aldrig skulle göra i en stabil tillvaro. Det kan handla om sjukdom, missbruk eller trauman av olika slag.
Men när detta får sitt uttryck i våld eller att man blundar för omsorgen om sina barn, då måste omvärlden, samhället, vi, du och jag agera. Och göra det snabbt.
Här finns inga ursäkter att gömma sig bakom, att det inte är "vår sak", eller att det bästa alltid är att barnen får vara med sina föräldrar. Barnens väl måste komma i första hand.
Socialnämnden vittnar om att en stor orsak till att deras kostnader ökar är att antalet fall med utsatta barn ökar. Här behövs i första hand att ta hand om barnen, men också, samtidigt, göra allt vi kan för att förebygga att barn utsätts.
Missbruk, sjukdom och arbetslöshet behöver bekämpas på alla plan.
Lätt sagt, svårt gjort.
Brott mot barn är redan prioriterade och har högt straffvärde. Så gott som varje vecka läser vi om hur barn utsätts för våld och/eller sexuella övergrepp.
Ändå är det få som fälls. Bevisläget är svårt och barn har ofta svårt att sätta ord på det som hänt, ofta är de beroende av den vuxne på olika sätt. Det är lätt att känna maktlöshet då dessa brott inte har någon given gärningsmannaprofil. Väldigt ofta sägs det, i de fall en gärningsman kan ställas till svars, att ingen i hans närhet hade kunnat ana.
Våld i hemmet på så sätt mer förutsägbart.
Det är svårare att dölja och det finns tecken och signaler man kan avläsa för att förstå att allt inte står rätt till.
Genom att vem som helst kan göra en orosanmälan försvinner också risken att man låter bli att agera av rädsla för anklaga någon oskyldig för att vanvårda sina barn eller till och med begå våld mot dom.
Socialtjänsten kan hänvisa till att någon reagerat och att det inte betyder mer i första läget än att man vill ha ett samtal.
Det bästa scenariot är väl kanske när en orosanmälan i ett tidigt skede kan leda till att en familj får stöd och hjälp innan det går till våld och slag.
Våld i hemmet är ingen ny företeelse och det har skrivits mycket om det förut, även i GT.
Men varje gång det skrivs finns chansen att någon läser som kan hitta stöd och hjälp, antingen för egen del elller för att få verktyg att se till att nån annan får det.