Jan Sundström, mångårig skribent på GT:s kultursidor är antingen desperat efter uppmärksamhet eller på riktigt helt ute och cyklar när han vill påstå att det finns en verkshöjd för konst som vill kunna ”godkännas” under yttrandefrihetens beskydd.
Han sågar DN:s kulturchef, Björn Wiman, tecknarna på den numer världskända satirtidningen Charlie Hebdo, samt den lika kände konstnären Lars Vilks, alla är de lika usla.
Själv anser Jan Sundström att hans egen inställning och relevans kan förklaras genom att hänvisa till en teckning på en pojke som publiceras i anslutning till krönikan. Alla vi som inte begriper är förmodligen bara lite usla.
Sundström utger sig för att vara den enda som ser att kejsaren är naken. När hela världen (nästan) ställer sig upp för att visa sitt stöd för tecknarna på Charlie Hebdo och konstnären Lars Vilks (vars namn Sundström konsekvent stavar fel), är Jan Sundström den enda som vågar säga som det är: att deras konst är usel.
Tyvärr fullföljer han inte sitt resonemang genom att förklara på vilket sätt det spelar någon som helst roll. Om man presterar ”usel konst” kan man inte hävda sin yttrandefrihet utan får stå ut med lite mordhot? Eller?
Och så den mest relevanta frågan: vem ska avgöra vilken konst som är ”godkänd” och inte?
Jan Sundström?
Att ställa yttrandefrihet gentemot konstkritik är väldigt konstigt.
Ännu konstigare är att Sundström påstår att man inte får säga vad man tycker om teckningarnas kvalitet. Särskilt som han ägnar en helsida i en dagstidning åt just detta.
Det han menar är förmodligen att det kommer att leda till kritik att påstå att viss konst inte har rätt att spridas utan konsekvenser.
Här får man en kraftig deja vu-upplevelse till annat som det påstås att ”man inte får säga i det här landet”.
Men att blanda ihop konstkritik med yttrandefrihet är orimligt. Punkt.
* * *
Det hade på riktigt varit intressant att diskutera sektkänslan inom S med Ulla Pettersson. Hennes kommentar på Gotlands Folkblad i går säger en hel del om vad jag menar.
Hur Rörelsen som en kropp sluter sig samman och avfärdar kritik utifrån genom att antingen helt nonchalera den eller rikta in sig på kritikern och avfärda denne som lite dum i huvudet eller så oväsentlig att man inte behöver bry sig.
Sakargumenten rör man inte, alternativt påstår att de inte finns.
S-debattörer hejas på trots att deras påståenden bevisligen vilar på felaktiga fakta, det spelar ingen roll vad som är rätt, vi (som i S) har rätt. Alltid.
Heja, heja. Gilla, gilla.
Silverhandskar avkrävs när man har mage att kritisera socialdemokrater. Själv behöver Rörelsen inte nämna ett enda sakskäl för att kalla människor både det ena och det andra.
Det är inte vackert att skåda.
Och när Ulla Pettersson har en enda kommentar om det jag skrivit om Socialdemokraternas klappande medhårs oavsett vad som händer, då är det att hon låtsas att hon inte begriper innebörden i ordet ”sektkänsla”.
Då blir det ju faktiskt bara larvigt.