Som ledarskribent förutsätts man ha åsikter om allt. Eller i alla fall det mesta.
Det allra skönaste med ledigheten som opinionsbildare är att inte behöva ta ställning. Slippa rota i sitt inre för att hitta grunder för vad man tycker om än det ena än det andra.
Vissa dagar tycker jag, precis som alla andra homo sapiens, ingenting. I vissa frågor har jag inte heller nån bestämd åsikt.
Det brukar då och då kallas fegt, att man inte ”tar ställning”.
Men jag vet för lite och kanske (förmodligen) är jag naiv, men utgår från att de som bestämmer i just denna fråga har den bästa kunskapen i frågan.
Det handlar om komplexa frågor och sammanhang som vattnets beteende i samband med stenbrytning, det handlar om vad som gagnar Sverige bäst: att stå fria med ett försvar vi vet inte räcker eller ansluta till en försvarsallians som förvisso skulle skydda oss men där vårt inflytande är begränsat för vilka sammanhang vi avkrävs delta i för att skydda andra.
Det vore sannerligen lättare att bara att gå på känsla och tvärsäkert förorda det ena eller det andra och avfärda vartenda argument som de som tycker annorlunda lägger fram.
Tyvärr kännetecknas både debatten om kalkstensbrytningen och inställningen till Nato av just detta skygglappsbeteende. Vi som vill veta, inte bara känna, står ganska vilsna mellan åsiktskastandet.
En annan vanligt förekommande taktik i många debatter är ”whataboutism”. Vad man än skriver om tycker nån att man borde skriva om något annat.
Att man inte tycker att det ena är viktigt för att man skriver om det andra.
I bästa fall är de bara nån som hakat upp sig på en speciell fråga som man tycker att alla debatter ska handla om, i värsta fall är det politiska krafter som systematiskt kapar alla debatter för att flytta fokus från det de absolut inte vill belysa och rikta om det till något annat.
När man har som sitt jobb att hitta åsikter att dagligen utveckla i en ledare finns det en del fallgropar man lätt drattar ner i.
Som att man hittar en extrem eller allmänt korkad kommentar eller utspel som man sedan argumenterar emot i en ledare.
Åsikten/utspelet får därmed en uppmärksamhet den inte alls hade fått utan denna hjälp.
Framför allt är Twitter en sådan fallgrop. Ibland blir världen lite bättre av att bara scrolla förbi, allt måste inte kommenteras.
Även om det är låg frukt att plocka för oss i åsiktsbranschen.