Det finns ingen efterfrågan på hyreslägenheter utanför Visby.
De som vill bo på landet vill ha havsutsikt.
Dessa påståenden från det allmännyttiga bostadsbolaget Gotlandshem har vi fått höra den senaste tiden.
Sen presenterade man en undersökning som visade något annat.
Först ville man göra gällande att undersökningen bekräftade tesen att ”alla vill bo i Visby”.
Men av de 30 000 som svarat på undersökningen om vilka behov och önskemål man har hade 29 procent (8 700 personer) svarat att de kan tänka sig att bo både i Visby och utanför. Fem procent har svarat att de helst vill bo på landet, 1 500 personer.
Ganska långt från ”inga”.
För närvarande finns en ledig lägenhet i Fårösund där 15 personer anmält intresse och en i Väskinde med 38 personer som vill flytta in.
Det finns en efterfrågan. Den är inte lika stor som trycket på bostäder i Visby, men den finns.
Nu väntar vi bara på den politiska viljan.
Gotlandshem jobbar på uppdrag av politiken. Om politikerna säger: bygg över hela Gotland, är det också det som ska göras. Det står i och för sig redan i ägardirektivet men om det inte följs kan man skärpa tonen.
När SCB nyligen presenterade befolkningsstatistiken (GT 8 mars) visar det sig att 51 av öns socknar ökar antalet invånare. Föreställningen att landsbygden avfolkas är helt enkelt inte sann.
Urbaniseringen är verklig men den innebär inte att ”ingen vill bo i landsbygd”. Urbaniseringstrenden betyder definitivt inte att vi måste förstärka den och styra människor genom att inte ge dem alternativet att bo utanför tätort.
Det är svårt att förstå Gotlandshem envetna motstånd mot att bygga i landsbygd. De har tydliga direktiv från ägarna, ändå argumenterar de emot dessa öppet. Finns det dubbla signaler från ägarhåll? En officiell och en inofficiell linje?
Det här är ingen fråga där man kan hämta partipolitiska poänger. Mycket talar för ett maktskifte i höstens val och då gäller det för dagens opposition att infria de krav man nu ställer på sittande majoritet. Oavsett det är just bostäder en så grundläggande fråga att här krävs gemensamma och långsiktiga överenskommelser.
Och dessa finns, som sagt. Så var vi tillbaka på ruta ett: vad är orsaken till Gotlandshems motstånd?
Den så kallade serviceutredningen är nyckeln till en långsiktig strategi för hur vi vill att Gotlands befolkningsmönster ska se ut. Bostäder är en faktor men inte den enda.
Finns inte fungerande infrastruktur hjälper det inte att man har någonstans att bo.
Ett gemensamt, uthålligt och genomtänkt grepp behöver göras för kollektivtrafiken. Både gällande var linjerna ska dras och hur ofta bussarna ska gå. Det duger inte att konstatera att ingen åker och sen dra in på trafiken eller höja priserna för att kompensera.
Fibern är utbyggd och fungerande över hela ön och här finns möjligheter som ännu inte på allvar är provade. Distansundervisning för småskolorna, samhällsservice på nya villkor. I går tog jag upp digital vård men här finns ju massor att testa.
Mobila kommunkontor där en samlad service kan finnas på plats över ön enligt schema är en annan idé.
För att styra utvecklingen ditåt krävs politisk vilja och politiskt mod.