Den senaste tiden har fokus riktats mot en rad kritiserade lagförslag som i praktiken inte löser några problem utan mest kan betraktas som politisk garnityr.
Det vore så mycket bättre att använda befintliga lagar och regler, det vore bättre att följa upp hur man följer dessa än stifta nya lagar. För om det ändå inte finns nån kontroll och konsekvens om man bryter mot reglerna spelar nya regler ingen roll.
Vi kan ta det nyligen fattade beslutet att barnkonventionen ska utgöra lag i Sverige.
Enligt Olof Beckman, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, kan den nya lagen till och med skapa fler problem än den löser.
Förslaget har kritiserats från flera håll och Lagrådet avstyrkte det. Kritiken gäller bland annat att de flesta av konventionens artiklar är för otydliga och inte utformade så att de passar att direkt praktisera i enskilda fall.
Men retoriskt ger beslutet pluspoäng om man lanserar det som att nu stärker Sverige skyddet för barns rätt.
Den nyligen klubbade samtyckeslagen har ungefär samma inramning. Budskapet är att nu ligger bevisbördan på gärningspersonerna vid sexuella övergrepp. De måste kunna visa att den sexuella handlingen var ömsesidigt önskad.
”Är det inte frivilligt, ja, då är det ett övergrepp. Jag tror att det är viktigt att uppnå den tydligheten i lagstiftningen” sa justitieminister Morgan Johansson (S) till Dagens Nyheter när regeringen lämnade över lagförslaget till riksdagen.
Så har det dock varit sedan länge och det kommer fortsatt att vara ord som står mot ord om handlingen var ömsesidig eller inte.
Även samtyckeslagen sågades av Lagrådet eftersom dess intentioner redan täcks av existerande lagar.
Men retoriskt går det hem att nu har våldtäktsdrabbades skydd stärkts.
Ett annat budskap som torgförs inför valet är att Alliansregeringens beslut att lägga ner Arbetslivsinstitutet har lett till att arbetsmiljön har försämrats. Det skulle också ha varit själva syftet, antyder S och LO mer eller mindre rakt ut.
Arbetsmiljölagen har dock varken ändrats eller försämrats. Den gäller som tidigare och precis som tidigare är det arbetsgivarna som har ansvaret för arbetsmiljön. Brister denna finns fungerande system för att uppmärksamma och ålägga arbetsgivaren att åtgärda detta.
Arbetsmiljölagen är den kanske starkaste lagen anställda har att luta sig emot. Om den används.
Och så har vi till sist det famösa förslaget om vinster i välfärden. Att driva detta förslag hela vägen trots att man visste att det skulle falla, kan endast ha haft retoriska skäl. Man hade framgångsrikt propagerat för att det gällde att begränsa vinstuttag och det ville man ha med sig in i valrörelsen. Så att man kunde fortsätta påstå att ”borgarna” stoppat möjligheten att begränsa ”övervinsterna” i svenska välfärdsföretag.
Hade man velat åtgärda det riktiga problemet: verksamhetens kvalitet och villkor för de anställda, hade man lagt ett förslag som omfattar alla, oavsett driftsform. Det hade man dessutom sannolikt fått stöd för i Sveriges riksdag.
Men retoriskt hade det kanske inte fått samma genomslag.