När Centerpartiet lägger fram krav på politik att komma överens om frågar sig mången debattör varför Stefan Löfven skulle vilja driva borgerlig politik.
Jag frågar mig än en gång: hur ska han annars kunna gå från ord till handling i sina ständigt återkommande löften om utsträckta händer, vilja att bryta blockpolitiken och samarbeta över blockgränser?
Hur kan logiken halta så betänkligt när man bedömer de olika partiernas vilja att kompromissa?
Det finns starka krafter både till höger och vänster som vill att Annie Lööfs sonderingar för att sy ihop en ny regering ska dömas ut som naiva, egoistiska och helt uppåt väggarna. En ingrediens som bara finns när Annie Lööfs insatser ska bedömas är att hon agerar i ”egen sak”, att hon ”framhäver sig själv”.
Hon är partiledare.
Ska hon skicka fram nån annan? Varför är inte Stefan Löfven och Ulf Kristersson egoistiska när de företräder sina partier?
När Annie Lööf säger nej tack till Socialdemokraternas ovilja att samarbeta är hon en ”nejdrottning” (Ewa Stenberg, Dagens Nyheter). Stefan Löfven får inga titlar alls, trots att han sagt nej till allt som inte innebär att han får vara statsminister och att det är S/MP/V-politiken som ska gälla fullt ut.
Samarbete över blockgränsen är i Stefan Löfvens värld att de borgerliga ska rösta på rödgrön politik.
Detta hade fler debattörer och allianspolitiker kunnat peka på om det inte vore för att det fanns en stark ambition att sänka Centerpartiet och Liberalernas kamp för att hitta lösningarna i mitten och vända ryggen åt ytterkanterna.
Men Centerpartiet och Annie Lööf har navigerat utan att vika för vindkasten åt höger och vänster. Partiet har visat att man gjort vad man kan, tillsammans med Liberalerna är man det enda partiet som gjort nån som helst förflyttning under processens gång. Alla andra står kvar i sina skyttegravar.
Nu ligger bollen plötsligt och äntligen vid Stefan Löfven.
Hittills har han kunnat sitta bakåtlutad och titta på utan att behöva lyfta ett finger för att visa var hans egna lösningar är och vad han konkret menar med att han vill bryta blockpolitiken.
För när han hade chansen valde han att tvärtemot markera banden till Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet och tydligt avfärda allt inflytande från de partier vars stöd han sökt i sina sonderingar.
Det hade onekligen varit ett perfekt tillfälle att visa den där omtalade förhandlingsmagin.
Centerpartiet kommer att lägga ner sina röster i omröstningen om budgeten. Man kan gissa att Liberalerna gör samma sak. Då finns det 144 röster för övergångsbudgeten och 154 röster för M/KD-budgeten som Jimmie Åkesson förklarat att Sverigedemokraterna avser att stödja.
Budgetomröstningen äger rum den 12 december. Efter det kommer riksdagen att ha en budget för nästa år och kanske kort därefter en regering bestående av det underlag som stödjer densamma.
För att detta ska bli verklighet krävs dock att Ulf Kristersson släpper in SD till maktens grytor.
Så det är nu upp till bevis för både Stefan och Ulf.
Det var sannerligen på tiden.