Du läser om ett ärende där gamla har vanvårdats. En skola som inte uppfyller sitt uppdrag. Kanske läser du en debattartikel som du snabbt känner sympati med. Du läser om en man som grovt misshandlat, kanske till och med våldtagit en kvinna.
Men innan du kan tycka något om dessa saker måste du kolla om äldreboendet och skolan i fråga är privat eller offentligt driven.
Du måste se vem avsändaren till debattartikeln är. Du måste undersöka om våldsverkaren är svensk eller av utländskt härkomst.
Först därefter kan du bestämma om det är läge att rasa eller vända blad.
Gud förbjude att du trycker gilla på vad en ”borgare” skrivit.
Detta fenomen förenar dem som annars är varandras motsatser.
Och de finns i alla politiska läger. För att öppet hissa eller dissa något eller någon måste man veta ”vilket lag” som står bakom.
Att det förekommer är ingen nyhet men i dag är det viktigare vem som säger eller tycker något än vad hen säger eller tycker.
Jag har tidigare tagit upp reflektionen att som ”röd” behöver du sällan bevisa ett jota för att stå upp för saker som antirasism, jämställdhet, solidaritet av olika slag i konkreta situationer.
Du är automatiskt ”god” och ”rätt”.
Som icke-socialist kan du stå på barrikaderna dagarna i ända i dessa frågor utan att ändå någonsin bli vare sig ”god” eller ”rätt”.
Häromdagen skrev Erik Helmerson en ledartext i Dagens Nyheter om att kulturen behöver stå fri från politiken. Som en av sina referenspunkter citerade han en dramatiker, Isabel Cruz Liljegren, som skrivit en debattartikel i Expressen.
De verkade ha en liknande utgångspunkt i grundfrågan och hon citerades också utifrån detta.
Isabel Cruz Liljegren svarade i ett inlägg som delats på FB, där hon skrev att ”När liberaler börjar använda ens ord för att styrka sina teser är det dags att vara vaksam”.
Debatten som följer är konstruktiv och visar var skiljelinjer och enighet går.
Det jag fascineras över är att skräcken att man skulle ha liknande åsikter och värderingar som en liberal är överordnad.
Att vara liberal verkar ibland vara det värsta en människa kan vara.
Men samma fenomen kan ses när alla (ja, alla) partier pekar finger åt varandra när någon beslås med att ha samma åsikter som Sverigedemokraterna i helt okomplicerade frågor.
Vad gäller etnicitet på gärningsmän för alla typer av brott behöver jag inte ens förklara problematiken, alla borde känna till den vid det här laget.
Det här beteendet skär igenom alla frågor, stora som små. Ingen går fri.
Lyckligtvis finns det samtidigt många undantag, i alla läger, där man inte drar sig för att hålla med nån bara för att man tillhör olika grupperingar.
Men kanske kan vi, var och en av oss, bli mer uppmärksamma på när vi måste vänta med vad vi tycker om något tills vi vet vem avsändaren är.
Eller hur?