Det var inte bara det som inte sades. Det var även det som sades och som lät som att det inte riktigt var sant.
Som när Åke Svensson (S) bedyrade att han och Jan Björinge hade haft veckomöten där de stämt av med varandra och där Svensson vid upprepade tillfällen lagt fram sin kritik. Björinge säger att några sådana rutiner inte har funnits.
Att två vuxna män som träffats en gång i veckan kan ha så diametralt olika versioner av sitt samarbete var helt enkelt så konstigt att jag ville kontrollera om detta verkligen skett.
I fredags begärde jag därför ut agendorna för Åke Svensson och Jan Björinge från 1 augusti till 28 november för att se hur många gemensamma möten som där fanns noterade.
I onsdags fick jag svar av chefsjuristen Jan Olsson där man hänvisade till en dom i Kammarrätten som slagit fast att kalendrar inte är att anse som allmän handling.
Nu innebär inte detta att handlingen inte får lämnas ut, däremot att man inte måste. Med tanke på de olika versioner som givits om hur dialogen och kommunikationen mellan Åke Svensson och Jan Björinge sett ut, borde det ligga i regionens eget intresse att lägga fram bevis för att det man sagt stämmer.
Här kunde det ha stannat.
När det finns en dom där samma fråga redan rättsligen har prövats är det inte mycket att säga om.
Men, det mejl där chefsjuristen Jan Olsson meddelar mig sitt beslut att inte lämna ut handlingen, skickas också för kännedom till en rad chefer inom Region Gotland, bland andra tillförordnade regiondirektören Per Lindskog, och regionstyrelsens ordförande Åke Svensson.
Detta är så anmärkningsvärt att man blir helt ställd.
I grundlagen (Tryckfrihetsförordningen) finns fastslaget att det är förbjudet att efterforska vem det är som begär ut en handling eller varför. Syftet med detta är naturligtvis att vem som helst ska kunna ta del av allmänna handlingar utan att det blir nån affär av det.
Vid en journalistisk granskning kan det självklart vara avgörande att de man håller på att granska inte blir informerade om detta.
Justitieombudsmannen (JO) har kritiserat andra myndigheter för samma agerande och inom kort kommer samma instans att få pröva om Region Gotland hade rätt att sprida min begäran om att ta del av allmän handling.
Att chefsjuristen Jan Olsson hänvisar till sitt personliga tyckande om en grundlagsfråga är häpnadsväckande.
Så vad som är sant och inte i sak är fortfarande skrivet i stjärnorna. Lars Thomsson skriver här under att inga andra konkreta skäl angetts ens i ett slutet sällskap än att förre regiondirektören prioriterat fel möten vid två tillfällen.
De olästa mejlen som dök upp som bevis först i efterhand kan knappast ha legat till grund för någon uppsägning. (Men dessa lämnades glatt och villigt ut utan prut när en annan journalist ville titta på dem).
Precis som med det som händer på riksplanet just nu handlar allt om förtroende när det gäller vem man tror hamnar närmast sanningen med sina beskrivningar av något som hänt eller inte hänt.
Därför är det viktigt att det man säger går att belägga, är logiskt och tål att prövas.