Det kan säkert vara en lindring för en del människor att få höra att man inte kan påverka sin egen situation. Att de flesta problem beror på ”samhället” och/eller ”strukturer”.
Men detta måste vägas mot den uppgivenhet som åläggs människor genom att hävda att de inte kan göra något för att faktiskt förbättra sitt liv.
Det här gäller en del val man gör i livet, val som är lätta att diskutera på ett teoretiskt eller ideologiskt plan. Som vem som ska vara mest hemma med de små barnen i en familj, och vem som ska gå ner i arbetstid när föräldraledigheten är slut.
Det är lätt att säga att självklart ska man dela lika på både ansvar och tid med barnen. Men när det gäller just den egna situationen finns det oftast en förklaring till att det blev just mamman som både var hemma längst och sen gick ner i arbetstid.
Konsekvensen blir lägre inkomst, sämre pension och sämre möjligheter till karriär i yrket. Det som vi ser som strukturer i samhället som också är en stor orsak till kvinnors och mäns olika villkor.
Visst finns det förklaringar som är fullt rimliga, en familj gör de val som ger dem bäst utfall. Alla kan inte nedprioritera den ekonomiska tryggheten för att göra ett mer jämställt val.
Men då är det bra att ha detta i åtanke och inte kräva andra lösningar för ”samhället” eller vad alla andra ska göra medan det alltid finns förklaringar till varför man inte själv lever som man lär.
I ett debattinlägg av riksdagsledamoten och vänsterpartisten Lotta Johnsson Fornarve i tidningen Expressen dras samhällsansvaret ett steg längre.
Hon kritiserar tv-programmet ”Lyxfällan” för att nonchalera problemet med fattigdom. ”Vad händer med vår medmänsklighet och förståelse när program som ”Lyxfällan” framställer ett allvarligt samhällsproblem som frågan om slösaktiga unga kvinnor som köper för många handväskor?” frågar hon sig och läsaren ställer sig möjligen frågan om Lotta Johnsson Fornarve över huvud taget någon gång sett det tv-program hon så drastiskt sågar.
Hon påstår att tv-produktionen i huvudsak handlar om unga kvinnor, för den som följt serien genom åren står det klart att detta är ett påstående som helt enkelt inte stämmer, men det förstärker den bild Lotta Johnsson Fornarve vill förmedla. Att programmet är en del i en plan där diskriminering av klass och kön ska döljas och göras till ett individuellt problem och inte ett strukturellt.
Den del av hennes kritik som är relevant, nämligen kreditbolagens oansvariga hantering av överskuldsatta personer, försvinner när huvudpoängen ska passa in i den vänsterpartistiska världsbilden.
För det är sant att programmet helt saknar kritik av hur det kan komma sig att en person utan inkomst beviljas kredit på kredit.
Att jobba med folkbildning, där just programmet Lyxfällan är både pedagogiskt och brutalt, känns dock långt mer konstruktivt än att skylla på en orättvis fördelning av samhällets resurser när en familj prioriterar svindyra bilar (eller handväskor) framför mat på bordet.,