Sammanhållningen inom Alliansen har inte verkat vara den bästa den senaste tiden.
Framför allt Moderaterna har öppet visat en hånfull frustration över Centerpartiet och dess inställning till framför allt migrationspolitiken. Efter att Moderaterna gjort en helomsvängning i denna fråga har det inte varit populärt att ett alliansparti på uppåtgående så hårt håller fast vid övertygelsen om att det även fortsatt går att förena ett generöst flyktingmottagande med ordning och reda.
Det har utmålats som att Centerpartiets inställning skulle vara på något sätt extrem. Snarare är det dagens situation som är extrem, EU:s hårdaste regler för att ta emot människor på flykt. Så har det inte varit.
En tydlig omsvängning har också kunnat ses i tonläget i debatten från enskilda M-företrädare. Det raljeras och hånas med tydlig adress mot allianskollegan Centerpartiet.
Den mest hårdföre debattören har blivit Hanif Bali och de debatter och kommentarer som alltid blir en konsekvens av hans inlägg i sociala medier har skapat en nivå väldigt långt från det nya partiledaren Ulf Kristersson aviserade: att det behövs en vuxen röst i samtalet. Diskussionen har pågått en tid huruvida man är ansvarig för ”sin svans” eller inte.
Utan att ta ställning i den frågan kan man konstatera att Bali än så länge agerar med partiets goda minne.
Maktbalansen inom Alliansen har drastiskt förändrats sedan man satt i regering efter valet 2010.
Då var Moderaterna dominerande med 30,06 procent av rösterna.
Centerpartiet hade 6,56 procent, Folkpartiet liberalerna 7,06 procent och Kristdemokraterna 5,60 procent.
Enligt Sifos februarimätning 2018 har Moderaterna stöd av 23,8 procent, Centerpartiet 10,5, Liberalerna 5,0 och Kristdemokraterna 2,8 procent.
I veckan aviserade Alliansen på DN Debatt att man låg i startgroparna för att inför valet presentera gemensamma reformer. Alliansen lever således och vill fortfarande regera tillsammans. En förutsättning för detta är att man visar varandra respekt. Det är viktigt att påvisa skillnaderna mellan de fyra partierna, ge varandra utrymme till detta och se olikheterna som en styrka.
Den som vill ha ett starkt regeringsalternativ har således något att rösta på i höst. Det andra alternativet är ett vänsteralternativ med starkt inflytande av i Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna gjorde nyligen ett försök att lansera sig som ett mittenparti. När alla ens politiska beslut visar något annat är det svårt att uppnå trovärdighet i detta.
Miljöpartiet som Socialdemokraterna uppenbarligen inte ligger jättenära politiskt har man svårt att göra sig av med.
Även om Miljöpartiet i de senaste mätningarna ligger runt fyraprocentsspärren är det viktiga procent för att bygga ett regeringsunderlag (4,6 procent Sifo, februari 2018).
Alliansen har således alla möjligheter att fortsätta bygga tillit som det mest stabila regeringsalternativet. Men då behöver tonen mellan partierna bli mer respektfull och tillåtande.