Inget är som det varit i svensk politik. De gamla blocken är brutna och dem politiker och debattörer varit vana i alla tider att kritisera och opponera på är plötsligt ens allierade.
Vi har en riksdag utan majoritet, regeringen styr med hjälp av Liberalerna och Centerpartiet och som grund ligger en budget bestämd av Kristdemokraterna och Moderaterna.
Det är inte utan att det är upplagt för att blanda ihop korten om vem som bestämt vad. För oss i medierna är det därför än viktigare att ta ansvar för vårt folkbildande ansvar och att vara den som reder ut, utan att spä på eller ta hänsyn till debatten.
Jag tycker vi är ganska dåliga på detta.
Inte ens jag som har ett heltidsjobb för att kommentera svensk politik har tid eller resurser att själv gå till botten med alla frågor som bollas runt i partiernas skuldpingis.
Det senaste var äldreomsorgen och huruvida medlen skurits ner eller utökats i regeringens vårändringsbudget.
Det duger inte att låta de båda sidorna ge sin syn, eller sina talepunkter, om saken. Båda kan inte ha rätt, antingen har äldreomsorgen fått lägre anslag eller så har den det inte.
I går skrevs artiklar om Annie Lööfs och Jonas Sjöstedts replikskifte på Twitter angående LSS och vem av Centerpartiet eller Vänsterpartiet som gjort mest för LSS. ”Sjöstedt och Lööf i öppet Twitterbråk” beskrivs det som och artikeln redovisar sedan alla inlägg på Twitter men saknar egen journalistisk bearbetning om vad som faktiskt har beslutats, då och nu.
Det är samma upplägg som de flesta frågor behandlas, två personer som representerar två sidor av en fråga bjuds in och får debattera med varandra. Därmed anses den journalistiska objektiviteten vara uppfylld men läsaren/tittaren/lyssnaren sitter kvar och undrar vad det vad som var sant och inte.
Något som det inte går att ha olika åsikter om är plus och minus. Matematiken är obönhörligt tondöv inför talepunkter och politiskt spin.
Det finns politiker som på riktigt anser att tillväxt är något samhället bör motarbeta. Samtidigt som all välfärd ”måste få kosta”. Privata aktörer ses som gökungar som äter fritt ur skattekistan istället för att bidra till densamma.
De partier som hänvisar till konjunktur, tillväxt och demografi anklagas för att vara enögda och bara intresserade av ekonomiska principer istället för att värna verksamheten.
Det behöver bli tydligare att det i själva verket är tvärtom, de som säger att ”det måste få kosta” är de som äventyrar verksamheten.